HOLA O ADÍOS?

Det har gått mer än ett halvt år sedan jag skrev här sist. Wow. Tanken har funnits många gånger att jag skulle skriva något slags avslutande hej då-inlägg, men det blev aldrig av. Sista två månaderna på Gran Canaria swishade förbi alldeles för snabbt, en fantastisk säsong med ett superhärligt team var över och det var dags att åka vidare till nästa ö. Min vinterdestination blev Lanzarote, det var inte mitt första val men jag var ändå taggad för det verkade vara en jättevacker ö, hade hört så mycket fint om den från en kollega och framförallt så var jag inte ensam att åka dit. Anna som kom till Grancan efter halva säsongen visade sig bli en av mina bästa vänner där och därför var lyckan total över att inte behöva säga hej då till henne, utan ett vi ses på nästa ö.

Jag och Anna på vulkan-utflykt i nationaparken Timanfaya på Lanzarote

Jag hade en sån fantastisk säsong på Gran Canaria att jag många gånger undrade om det kunde bli bättre, eller ens lika bra. Jag hade så många fina vänner, älskade mitt jobb och ön är en underbar plats att bo på.

 Soluppgången efter en övernattning på sanddynorna i Maspalomas

 En av alla hundra episka förfester på Monte

 På promenad med Bamse på strandpromenaden

 Hike uppe i bergen i mitten av ön

 Solnedgång i Meloneras, en av de allra sista kvällarna

 Jag och min bästa partner in crime Frida

Team Bahia Feliz S15

Min vintersäsong på Lanzarote var väldigt annorlunda, med tanke på att jag fortfarande var kvar på Kanarieöarna. Men nej, allt var annorlunda. Jobbet, kollegorna, boendet, vännera, fritiden, ön. Lanzarote och Gran Canaria är två vitt skilda öar på så många sätt. Förmodligen de två kanarieöarna som liknar varandra allra minst. Och det var på både gott och ont.

 Utsikten över Playa Blanca där jag bodde och jobbade, från en vulkan

 Anna cyklandes hem från Playas de Papagayo, de finaste stränderna på hela ön

 Hike längs kusten i national parken Timanfaya

 Utsikten från Playa Flamingo, vår strand, till Fuerteventura

 Utsikt från en guidad hike, volcano trekking, som jag och Mikkel gjorde en dag

En av ett tjugotal breathtaking solnedgångar från terassen vid vårt boende

Det är svårt att sammanfatta fyra månader av sitt liv på en ny plats i världen i ett litet blogginlägg, och jag vill inte skriva för långt heller. Men kortfattat så var det tufft på Lanzarote, på många sätt men speciellt jobbmässigt. Men som alltid väljer jag att se och komma ihåg de bra stunderna, och det är ju oftast så att det känns mörkare när man är i mörkret än när man står i ljuset (för att låta lite poetisk). Jag vill inte säga att Lanzarote var dåligt, för det är en lögn. Det är en otroligt vacker ö som många gånger took my breath away. Jag fick lära känna fina vänner, mitt hjärta värker varje gång jag tänker på Anna och mina danska älsklingar Amanda och Mikkel, som finns med i nästan varje lyckligt ögonblick den här vintern. Hade en underbar semester där både Sverige och Thailand hanns med där jag träffade både Frida och Danni från Grancan. Så många underbara barn jag har haft i Bamseklubben den här vintern. Mina språkkunskaper i både danska (tack vare Amanda och Mikkel) och framförallt norska (kan stolt säga att jag pratar grundläggande norska utan problem numera) har avsevärt förbättras den här säsongen än förra, framförallt för att jag varit tvungen att använda och blivit mycket mer utsatt för det än förra säsongen. För att nämna några av ljusglimtarna den här säsongen.

 Jag och Anna på UKs kickdown

 Min vackra vän förevigar vår vänskap på toppen av en vulkan (nice ass har hon också)

 Vädret den här vintern har varit det bästa på flera år tydligen, det var vi lycklig över

 Failat försök till att klä ut oss, hade rosa hår en vecka

 Något jag tog upp denna vinter var yogan, och ibland kom Anna och myste på mattan med mig

 Övervann en av mina största rädslor i livet, att vara under vattnet

 Det var en helt annat värld där under, var inte rädd en enda sekund

 Utelivet på Lanza är inte det bästa, men det blir vad man gör det till

 Och det spelar inte så stor roll så länge sällskaper är bra

 Vi levde ett aktivt liv på fritiden första månaderna

 Jag fick äntligen uppleva Thailand på semster

 Var på Phi Phi Island och i Phuket

 Förstår varför det är älkat av så många och jag skulle gärna resa runt där en vinter

 Hade en fantastisk semester där höjdpunkten absolut var att träffa Frida och Danni

 Vissa ögonblick lyser upp mer än andra, som den här dagen då vi helt out of nowhere bestämmer oss att gå direkt från jobbet ner till stranden och ta ettkvällsdopp. Sånt är det jag kommer sakna mest med den här livsstilen.

 Efter att levt såhär i tio månader är det riktigt jobbigt att inte ha sol, värme och en strand längre

 Och WOW vilken date det blev

 När en del av jobbet är att pyssla och man har möjligheten att ta det till solstolen

 Jul firade vi också, Lanza style

 Det är alltid tråkigt att inte fira jul hemma

 Men det gör det lättare att ha sin egna lilla (stora) familj

 Och att dricka alkohol hjälper alltid

 Att äta buffé tre gånger om dagen i tio månader har satt sina spår, på magen och på vågen

 Min familj kom och hälsade på, vi tog en utflykt till Fuerteventura

 Sanddynerna i Corralejo gör en superfin strand

 Älskade lillasyster

 Dom var många som kom, sån lycka!

 Det finns många svar på frågan: Varför festar ni så mycket?

 Bästa luncherna spenderades i bikini

 Mysiga stunder i Bamseklubben fanns det många av

 Att sola så mycket som vi gör kan bli tråkigt i längden, som tur är underhåller Anna

 Vi uppfann många drickspel och gjorde om matbordet til lett beerpong bord

 Mina bästa pigor

 Fredagar innebar arrival och departure för gästerna, jobbig dag där man passade på att vila upp krafterna på lunchen

 Utekvällarna blir roligare när man blir stammis på ställena

 Men bäst var alla förfester

 Och bakismat

 Jag är inte någon kramperson, tills jag träffade er

 Som vi har myst!

Och shotat 

Och myst 

 Järngänget

Fuck, vad jag saknar er

Något jag kan säga utan att överdriva är att den här säsongen har haft sina ups and downs, och det har varit tufft jobbmässigt (vi var sammanlagt 7 personer av 13 som sagt upp sig när jag åkte). Hade vintern sett annorlunda ut kanske jag hade stannat, jag har kanske gjort en säsong till, det vet jag inte. Men när min bästaste Jonna säger att hon skulle kunna göra en resa med mig under våren 2016, då tog det inte många veckor för mig att bestämma mig. Att göra en riktigt lång resa runt i världen någonstans har varit min dröm väldigt länge nu. Jag har bott och jobbat i två olika länder i nästan tre års tid, men det är inte samma sak som att resa runt någonstans. Att bo i en ryggsäck och se nya platser och träffa nya personer varje dag, det är något helt annat. Och att få göra något sånt, tillsammans med just Jonna, det är mina drömmars dröm. En dröm i en dröm. Det är hittils i mitt liv, min allra högsta dröm. Eller, det var en dröm. Nu blir den till verklighet.

 Jag och Jonna på en vulkan i Indonesien

 Jag och Jonna under marken i cenotes i Mexiko

Jag och Jonna hemma i Sollefteå i somras när vi lyckats pricka in ett Sverige besök båda två samtidigt på vet inte hur länge, ett par år!?

Så för lite mer än en månad sedan sa jag upp mig från Fritidsresor, för en vecka sedan sa jag hej då till Lanzarote och nu har jag en vecka kvar i Sverige innan jag och Jonna boardar ett flygplan till Rio dde Janeiro i Brasilien. Vi ska backpacka i Sydamerika! Vi vet inte hur länge, vi vet inte exakt var vi ska, men jag vet att det kommer att bli mitt livs största äventyr. Hittills.

Jag vinkar hej då till ett års jobb som jag kommer se tillbaka på och minnas med glädje över allt fantastikt jag fått vara med om och stolthet över det jobb jag gjort och hur jag gjort det. Muy bien Malin.

Så, då kommer ju den stora frågan. Är det här ett blogginlägg där jag säger hej, eller hej då?

Det återstår att se.