ONE WEEK IN SEATTLE

Nu har jag varit tillbaks i Sverige i precis en vecka, och inte förrän nu kommer ett litet inlägg. Jag som hade tänkt skriva medans jag fortfarande var i Seattle, det fanns det verkligen inte tid för, och har inte haft någon tid över sedan jag kom hem heller. Den största anledningen till det är att när jag kom hem till Kramfors med tåget möttes jag på stationen av lillasyster Moa som kommit upp från Västerås på ett spontanbesök för att umgås lite med mig innan jag flyttar. En sån fantastisk överraskning, blev så glad!! Hon åkte hem i söndags, spenderade nästan varje vaken minut i varandras sällskap, och varje sovandes för den delen också (läs: hon sov på nätterna medans jag låg vaken och stirrade upp i taket pga jet lagen). I måndags skjutsade jag mamma och pappa till tåget, och nu är de i älskade Kalifornien på semester över påsk. Innan jag bodde i USA hade mina föräldrar aldrig haft en tanke eller vilja att åka till USA, efter de varit och hälsat på mig under min första vinter där var de fast och har nu rest runt i Washington och Florida med mig och nu gör de Kalifornien själva, så kul att man fått inspirera dem till att resa och upptäcka det fantastiska landet. Visst har USA många nackdelar, men de mesta märker man inte av, speciellt inte som turist, för de mesta "negativa" har med regeringen och hur landet styrs som att göra. De amerikanska folket, städerna, kulturen, jag älskar det! Och det var helt fantastiskt att vara tillbaks där förra veckan.

Tänkte inte gå in på någon detaljerad dag för dag beskrivning utan sammanfatta lite kort. Det har varit fullt upp varenda dag. Varje morgon har jag vaknat av att tjejerna har kommit nedspringande till mig i sina pyjamasar och velat gosa lite innan frukosten, bästa sättet att vakna på! Kvällarna har också sett väldigt lika ut, antingen har vi legat i As säng hela familjen och läst tillsammans eller så har jag och Julia (nuvarande au pairen) varit själv med tjejerna och nattat dem. Jet lagen är alltid bättre när man åker från Sverige till USA, för då gäller det bara att hålla sig vaken på kvällarna när klockan i kroppen egentligen tycker att det är mitt i natten, det är alltid värre att komma från USA till Sverige och försöka tvinga kroppen att sova på kvällen när den tror att det är mitt på dagen.

Det har varit normal skolvecka för tjejerna så när de varit i skolan under dagarna har jag umgåtts mycket med Julia. Jag är så glad att de fått en så fin tjej som deras au pair! Och för min egen skull att jag fått lyxen att umgås med den härliga bruden hela veckan, så kul!! Så tacksam att hon välkomnade mig med öppna armar och varit så snäll mot mig, toppentjej. Det har blivit springturer på vackra Queen Anne (har saknat att springa de rundorna med den vackra utsikten och härliga vägarna!) och ett par besök på mitt gamla gym, stället där allt började haha. Ett par turer ner till downtown hanns också med, men hade gärna gjort lite mer shopping men inte funnits tid helt enkelt. Jag har fått besöka mina favorit ställen, både parker och matställen, träffat gamla vänner och som alltid när man reser har jag träffat nya. Det blev två kvällar som spenderades i Seattles nattliv och jag hann även med en typisk impuls-grej alá Mallan, gjorde en ny tatuering. Men det jag gjort allra mest är att spendera tid med min fantastiska värdfamilj. Vi har gjort allt möjligt! Spelat spel, pysslat, läst böcker, ätit middag ute, lagat sushi-middag tillsammans hemma, firat As födelsedag med en slumber party, besökt universitetet och kollat på körsbärsträden, sett tjejerna gymnastik-avslutning, och bara gjort vardagssaker och umgåtts. Det har varit den absoluta höjdpunkten på hela resan, att bara få vara med dem.

Skulle kunna sitta och skriv hur mycket som helst om hur glad jag är över att jag fått vara en del av den här fina familjen och hur underbart det känns att ha kvar dem i mitt liv, att kunna komma till Seattle och bli mottagen av öppna armar och hjärtan och bara känna sig hemma direkt. Dom är min andra familj och Seattle är mitt andra hem. Så enkelt, men ändå så komplicerat.

Här kommer några bilder! Som vanligt är jag dålig på att fota och de flesta ögonblicken fastnar bara i mitt minne, inte på kameran. Men det är mycket lättare när man har en bra kamera på telefonen, än att måsta släpa med sig digitalkameran hela tiden som förr.

 Springtur länge Queen Anne Avenue, "The Crown"

 Shoppat loss på bästa mataffären Trader Joe's

 Spelar spel med lilla E (Som inte längre är 4 och liten utan 7 och stor!!)

 Morgonmys i sängen

 Pysseldags med Julia, krympplast köpt på bästa pysselbutiken i Ö-vik hos Rebecka såklart! (stolt vän till egen företagare/butiksägare)

 Lekte hänga gubbe med söta E i väntan på maten på 5spot (favoritrestaurangen)

 Middag på favroitstället

 Bästa gymmet

 Avslutning på gymnastiken

 Så duktiga!

 Goaste drinken (Efter margaritas) AMF (kort för Adios Mother Fucker), med innebörden att man inte ska minnas så mycket efter en sån hehe

 BÄSTA BRUNCHEN (dog av lycka! efter en timmes väntetid, POPPIS)

 Besök på The Quad på universitet med familjen

 

 En av de saker jag saknar mest, gå till Molly Moons och köpa en skopa salted caramel (eller lyxa till det och ta en maple walnut också) och sedan vidare till Kerry Park och njuta av utsikten och ha en smakorgasm

Utsikten från Alki Beach

Fick en fin snap av pappa när jag satt på tåget efter 30 timmar på resande fot

FEELINGS AND THOUGHTS ABOUT COMING HOME

När jag satt på flygplanet från Amsterdam till Seattle i 9,5 timmar under tisdagen så kändes allting så konstigt. Jag hade längtat ihjäl mig efter att åka iväg, men istället för att sitta där med ett leende på läpparna och vara taggad till tusen satt jag och tänkte på allt som händer i mitt liv i Sverige just nu och var jättetrött (inte konstigt efter en natt liggandes på en träbänk utanför terminalen på iskalla Arlanda med inte mer än några minuters sömn i kroppen, men ändå). Det blev en ond spiral då jag blev arg på mig själv att jag satt och funderade på andra saker när allt jag borde tänka på skulle vara Seattle och att få träffa min värdfamilj igen. När vi går in för landning, efter 30 timmar på resande fot, bryter igenom molntäcket som (självklart) täcker västra delen av Washington och jag återigen får se den välbekanta utsikten över de snötäckta bergstopparna, vattnet och sedan till slut skyskraporna sa det klick och allt försvann. Och då menar jag verkligen ALLT. Ena sekunden hade jag massa jobbiga känslor och tankar i kroppen, men som genom ett trollslag försvinner allt på en sekund och det enda jag känner, som hela min kropp skriker ut, är att jag är hemma igen.

Det är så otroligt svårt att skriva och prata om det här fenomenet att man har två liv. Det går inte att förklara känslan för de som inte varit med om det. Jag bodde i USA i nästan två år. Jag hade ett liv här, en familj och vänner, ett hem. Precis som jag har i Sverige också. Jag säger ofta det, att jag har två hem och två familjer, men det går aldrig att riktigt förklara, utan blir mer bara en grej man säger. När folk frågar något om när jag bodde i USA eller säger "fan vad coolt egentligen att du bott i USA", så tycker jag alltid att det blir så himla svårt. Vad säger man liksom när någon frågar hur det var att bo där, och ja det var dö häftigt att bo här, men hur mycket jag än berättar eller hur mycket alla tror att de faktiskt förstår när jag försöker förklara så är det omöjligt att förklara och berätta om den delen i mitt liv. Att förklara att det här är faktiskt mitt andra hem. Jag har två olika liv helt enkelt, och hur mycket jag än försöker så är det väldigt svårt att föra dem tillsammans till att bli ett. Jag vet inte heller om det är något jag skulle vilja göra, men det kan vara en väldigt underlig känsla ibland.

Från ögonblicket vi bröt igenom molntäcket och jag fick se alla välbekanta syner igen, som utsikten över Seattle från ovan, flygplatsen, utsikten från lightrailen som man åker med från flygplatsen till stan, gå igenom downtown och vänta på bussen och att sedan åka med den upp till älskade Queen Anne och till slut komma in och hem, så är det som att det liv jag levt de senaste sju månaderna i Sverige, allt jag gjort och alla jag mött, bara försvann. Som att dessa sju månader inte existerat, jag var tillbaks i Seattle och allt var som vanligt igen. En sån sjuk känsla! Men så är det, nu när jag äntligen är här så känns det verkligen som att mitt andra liv hemma i Sverige inte finns, eller mer som att det står på paus. Det var väl ungefär så jag kände när jag bodde här också, det hände saker hemma, men jag märkte de inte utan i mitt huvud var allt som vanligt där, livet stod på paus. Men så är det ju inte på riktigt, det är så förvirrande. Ungefär lika förvirrande som hela det här inlägget är. Jag vet egentligen inte riktigt vad jag babblar om just nu, jag har bara massa känslor och tankar som jag vill släppa lös och det kombinerat med min jet lag som gör att jag är dödstrött just nu är förmodligen ingen bra kombo.

Jag har varit i Seattle i ca 30 timmar nu och att vara här känns tusen gånger bättre än vad jag någonsin kunnat föreställa mig att det skulle kännas. Jag vill ta vara på varenda sekund, för de går förbi alldeles för fort. Därför ska jag inte blogga något mer om mina förvirrande tankar just nu utan äntligen ge efter för sömnen som jagat mig hela dagen. Känns som att resten av min tid här är fullbokad redan, men ska försöka skriva nånting mer innan det är dags att åka tillbaks till Sverige igen. Tills dess, jag önskar er alla samma lycka som jag känner just nu!

SEATTLE, I'M COMING HOME

I onsdags gjorde jag något som känns helt galet, jag bokade en flygbiljett till USA!!! Jag har velat åka och hälsa på min värdfamilj ända sedan i höstas, men inte kunnat eftersom man som lärare inte kan ta ledigt hur som helst. Nu när jag sagt upp mig kände jag mig tvungen att ta chansen då jag har en lucka innan jag börjar jobba för Fritidsresor. Jag vet dock inte hur stor den luckan är än eftersom jag inte fått ett avresedatum, men jag hoppas i alla fall hinna komma hem från USA och packa om väskan. Hade jag inte åkt och hälsa på dem nu har jag ju ingen aning om när nästa möjlighet till det skulle kunna komma, jag tog chansen och det känns så otroligt kul!! Längtar jättemycket. Men innan dess ska jag hinna med en resa ner till Västerås och en till Östersund och nu i helgen ska jag åka upp till Örnsköldsvik och hälsa på Rebecka. Mars månad kommer vara helt galet fullspäckad med saker som ska göras och hinnas med, känns stressigt men mest kul!

Den 16e mars, 2 timmar efter jag slutat min sista arbetsdag, går tåget ner till Arlanda och tidigt på morgonen där på lyfter jag och blir borta en vecka. I can't believe it's true!

Kommer få krama om mina hjärtan igen!!!

I'M HOME

Hej alla ni trogna läsare som klickar er in hit varje dag trots att jag inte gjort ett inlägg på över två veckor och inte gjort något bra inlägg på vem vet hur länge. Nu befinner jag mig på svensk mark, norrländsk till och med efter ett dygn i Stockholm och träffat Lovisa och Tess som lämnade Seattle i början av året. Det var så roligt att träffa dem igen, älskar hur det kändes som den självklaraste saken i världen att vi hängde i Stockholm precis som att vi aldrig gjort något annat när vi i själva verket inte träffats på flera månader och aldrig någonsin på svensk mark. Jag älskar hur intensiv au pair-vänskapen är och hur nära man kommer varandra på så kort tid. Jag älskar hur jag har lärt känna såna fantastiska vänner och hur jag kan känna mig säker på att jag vet precis vart jag har dem, trots att vi inte träffats på flera månader, för att jag känner dem så väl. Till helgen ska jag åka till Örnsköldsvik och träffa Rebecka som jag inte sett sedan jag var och hälsade på här hemma i december. Hon har hunnit öppna en egen butik, jag ser fram emot att ta ikapp så mycket med henne, en av mina bästa och första vänner jag träffade i Seattle!

Här hemma i lilla Lugnvik har jag inte ens varit ett dygn än, och jag är redan uttråkad. Har en sådan ångest över att jag har planerat att bo här i non-stop minst 6 månader framåt. Utan min bästa vän lillasyster Moa som har blivit vuxen, tagit studenten och flyttat ihop med sin pojkvän nere i Västerås. Det är så mycket som har ändrats på två år, men ändå så mycket som är precis detsamma. Mitt rum rum är i alla fall något som har ändrats, blev överraskad med ett nyrenoverat rum innanför mitt sovrum där jag kommer ha de mesta av mina kläder och grejer, lite walk-in-closet stuk I guess. Annars ser det mesta likadant ut här hemma och Lugnvik är mindre, mer igen vuxet och mer dött på folk än någonsin. Jag är sjukt jet laged, men tvingade mig själv upp klockan 10 imorse i försök att ställa om dygnet lite. Låg i sängen i tre timmar, såg på film och åt lösgodis som jag saknat. Sedan klarade jag inte av det längre utan var tvungen att göra något, men det finns verkligen ingenting att göra här! Det slutade med att jag bar massa ved åt pappa med podcast i öronen, en syssla jag kommer att fortsätta med i sommar gissar jag på då det var det mest underhållande jag kom på. På eftermiddagen åkte vi till mormor och morfar och fikade, så mysigt att träffa dem igen. Mormor kommer få bli min nya bff den här sommaren då jag inte har några andra vänner här, ska dit igen imorgon kväll och spela kort vilket jag faktiskt sett fram emot! Att spendera tid med familj och släkt är en av de saker jag sett fram emot allra mest med att komma hem till Sverige igen. Kan inte fatta att jag varit borta från alla i två år, som jag saknat dem! På kvällen ringde jag till farmor och pratade med henne också, blir ett besök hos henne nästa vecka, hon bor lite längre bort, och moster fyller år så har en rolig fest att se fram emot också! Så de här första veckorna ska jag nog ha ganska kul.

Det är väl lite såhär mina första tankar så långt efter att ha varit hemma så kort. Det kommer att komma ett inlägg framöver om min resemånad när jag samlat ihop alla bilder och så vilket kommer att ta ett tag. Men jag har i alla fall haft det hur bra som helst och börjat inse hur otroligt mycket jag kommer att sakna USA som land. Sverige är väldigt trist och grått i jämförelse måste jag säga.. Jag hatar språket, allt låter så konstigt och alla är så otrevliga. Och jag började sakna min värdfamilj och mina vänner redan efter en vecka utan dem.

Så ja det kommer vara lite jobbigt att anpassa sig till det här livet, men om jag känner mig själv rätt kommer det att bli bra till slut det med. Allt sitter i inställningen! Nu kommer ju då den stora frågan, ska jag fortsätta att blogga eller är det dags att säga hej då? Det är något jag måste tänka på. I väntan på ett inlägg om min resemånad kommer här några Instagram-bilder jag lagt upp de senaste veckorna, enjoy!

Fort Lauderdale

Grand Canyon

Naples

Grand Canyon

Everglades National Park

Key West

Ny gaddad

LAST WEEK IN SEATTLE

Min sista vecka i Seattle var fylld av känslor och aktiviteter. Jag har ännu inte förståt att jag inte åker tillbaka dit när den här resan är över, jag kan inte fatta att när jag säger "hem" nu så är det Sverige och Lugnvik jag menar. Polletten kommer väl att trilla ner nån dag när jag sitter där på mitt rum i min lilla hemby och inte har något att göra, någonstans att åka eller någon att träffa. Då kommer ångesten att komma på riktigt. Än så länge har det jobbigaste bara varit att säga hej då till mina vänner och min värdfamilj. Jag är inte så bra på det här med hej då, det var såklart jobbigt och tråkigt.. Men kunde ändå inte låta bli att lämna alla mina fina med ett leende på läpparna för att jag är så glad att jag fått lära känna dem. Det är ett hej då för vår tid tillsammans i Seattle, men absolut inte för vår vänskap. För den är detta bara början. Jag vet att jag kommer träffa både mina vänner och min värdfamilj snart igen så det var inte så jobbigt som det kunde ha varit, det jobbigaste var att säga hej då till Seattle och mitt liv där. Att inte komma tillbaka till mitt hem, mitt kvarter, min stad. Seattle som varit mitt hem i nästan två år, jag kan inte förstå att jag inte ska tillbaka.

Jag hade i alla fall fullt upp hela förra veckan med packning och att ta vara på tiden med mina vänner och min värdfamilj, ha lite ensamtid med tjejerna och även lära Sara om hur allt fungerar. För att inte nämna packningen, herre! Trodde jag låg så bra till med tanke på att jag tog hem en stor resväska, en stor backpacking ryggsäck, en liten resväska och en bag med saker när jag hälsade på i Sverige över jul. Trodde jag skulle klara mig med en stor och en liten resväska plus en bag nu. Men ack vad fel jag hade. Jag hat slitit, svettats, gråtit och till slut fick jag ihop alla grejer utom två stycken flyttlådor som förhoppningsvis hittar hem till Sverige om ett par månader.

Jag har verkligen gjort massa roligt sista veckan, här kommer lite bilder!

Det var förra veckan det. På fredagen sa jag hej då till min vackra stad, tog mitt pick och pack och inledde min resemånad med att dra till Las Vegas med Lotta! Vi spenderade en fantastisk helg högt över förväntan i Grand Canyon för att sedan återvända till Vegas. Nu har jag två dagar här själv, ett litet tidsfördrivnings stopp innan jag åker till Florida där jag möter upp min familj som åker från Sverige och dit dagen efter syrrans student! Jag längtar så mycket efter att få träffa dem. Ett inlägg om min resemånad kommer att komma senare när jag har alla bilder och lite tid över. Tills dess hittar ni mig vid poolen här på hotellet i Vegas med en drink i handen spanande på snygga badvakter, njuter av livet! (alternativt omkringspringande i casinot iklädd svettiga träningskläder eller hoppandes i en av mina två sängar tills jag slår huvet i taket)