QUESTION ABOUT EXTENDING

I det här momentet av inspiration då jag i förra inlägget skrev lite om att jag haft en lite tuff dag tänkte jag passa på att svara på en fråga jag fick häromdan som handlade just om det och min förlägning!

Hej Malin!

Jag hittade din blogg och läste lite om dina tankar med förlängning. Jag är inne i min 8:e månad och ska snart bestämma mig om jag vill förlänga eller inte. Jag ääälskar min värdfamilj och jag överväger verkligen att stanna i 9 månader till. Men jag är också väldigt "torn" eftersom såklart har man dåliga dagar också när barnen är super jobbiga osv. Hur gör du det när du har dåliga dagar och tänker, nuuuuu ångrar jag att jag inte åkte hem? Åkte du hem till Sverige imellan slutet av ditt år och innan dina 9 månader ? Tack för svar. Amanda.

For starters, Jag ångrar inte en minsta liten ynka pytte bit att jag förlängde!! Jag visste från första början att jag gjorde rätt val, och det har jag vetat ända sedan dess! Men det betyder inte att tanken "tänk om" inte fanns. Det är inte ett litet val man gör, såklart får man känna lite doubts, det betyder inte att det inte är rätt val. Jag var mest orolig för att jag skulle ångra mig för att jag blev less på au pair-livet, att jag skulle gå runt och tänka att jaha då gör jag det här igen, hade jag inte förlängt hade jag kunnat gjort något helt annat mycket roligare nu. Men innerst inne visste jag ju hela tiden att det inte var sant. Vad tusan skulle jag kunnat gjort hemma i lilla Lugnvik jämfört med i storstan Seattle!? 

Jag förstår att du är kluven, de där dåliga dagarna kommer inte att försvinna, det kommer alltid att finnas dåliga dagar. Men de finns inte bara för att du är en au pair. Om du inte förlänger kommer du fortfarande ha dåliga dagar, bara hemma i Sverige, förmodligen i andra situationer, med andra personer. Så då kommer frågan, vill du ha de dåliga dagarna i livet i Sverige eller i livet i USA? Barn är jävligt jobbig ibland, men jag är säker på att det finns andra saker i Sverige som är minst lika jobbiga.

Om du inte märkt vilken sida jag försöker styra in dig på så kan jag säga det, förläng! Har du tänkt på det seriöst och känner att du vill göra det, då tycker jag att du ska köra på det. Du måste inte stanna ett helt år själv tyckte jag att sex månader var för lite, ett år för mycket, nio alldeles perfekt! Den största grejen är, den här chansen kommer aldrig att komma tillbaka. Du kommer aldrig mer bo i din värdfamilj (som du säger att du älskar btw utropstecken! Det kan inte alla au pairer säga om sin värdfamilj tyvärr), du kommer aldrig mer bo i USA (om du inte lyckas få ett jobb som ingen annan amerikanare kan göra lika bra, vilket inte är det lättaste!), det här livet som vi lever, det är ju helt fantastiskt! Vilka möjligheter vi har, vilka äventyr vi får vara med om, vilka fantastiska personer vi får lära känna. Men visst, au pair-livet suger ibland. Det är jobbigt att bo med sin chef, att vara en i familjen men ändå inte, man är begränsad av jobb och pengar. Men när har man aldrig varit det? Sverige kommer alltid att finnas kvar, du har ett helt liv framför dig där du kommer att bo själv och göra som du vill, ha ett annat jobb, leva ett annat liv. Varför stressa det här om du inte känner di klar än? Vad är ett år mer av de 70,80,90 !? år  du har framför dig, när du får så himla mycket ut av det. 

Jag åkte inte hem till Sverige innan min förlängning, men jag ska åka hem och hälsa på över jul! Jag tror att det hade varit väldigt jobbigt att förlänga utan att åka hem, för mig äär det för lång tid att vara hemifrån. Så boka en resa he mtill Sverige för att hälsa på, då har du det att se fram emot! Och jag lovar, du kommer ha en sjukt mycket bättre vecka än om du skulle åkt hem för gott. Och det bästa? Du får komma tillbaks till USA och verkligen klämma ur det sista innan det är dags att åka hem på riktigt!

Jag har aldrig känt att jag ångrar att jag inte åkt hem. Men jag har absolut haft dagar då det kännts tyngre än andra att vara au pair. Tanken kan smyga sig på att, nu hade jag kunnat vara hemma. Men det är bara i the moment av ledsenheten. För ska man tänka realistiskt, hade jag varit hemma så hade jag inte varit nå lyckligare för det. Jag hade varit less efter två veckor och längtat tillbaks till min familj och mitt liv här. De lyckliga dagarna väger upp de mindre lyckliga för mig. Jag står ut med de sämre för att få uppleva de där fantastiska som jag inte hade kunnat uppleva hemma. Om en vecka ligger jag på playan i Hawaii, det hade jag inte gjort om jag åkt hem. Helgen efter jag kommit hem därifrån åker jag på en partyweekend i Kanada, skulle aldrig någonsin vilja yta ut det till en utgång hemma. Två helger senare får jag upptäcka DC och två veckor efter det LA. Vart kommer man på en weekend hemma i Sverige, och för dem pengarna!? Jag försöker helt enkelt tänak på allt det bra när det känns dåligt, anledningarna till att jag förlängde.

Jag har haft flera kompisar som förlängt. Alla har någon gång tänkt tanken att jag skulle kunna varit hemma nu. Men ingen av dem har ångrat sitt beslut. För har du väl tänkt tanken att du nog vill förlänga, då ska du göra det oc hdu kommer nog inte ångra dig! För däremot har varenda en av mina vänner som åkt hem varit ledsna och besvikna och längtat tillbaks till sitt au pair-liv. Om du inte förlänger tror jag att du kommer att ångra det beslutet. Men om du förlänger har jag svårt att se hur man kan ångra det? Och om du skulle göra det, då kan du alltid bara boka en biljett hem igen, du kan inte lika lätt boka en tillbaks till ditt au pair-liv.

Sorry för ett långt svar, men efter en tuff dag kändes det skönt även för mig att få skriva av mig lite och påminna mig själv om vilket överlägset bra beslut jag gjorde i att förlänga! Hoppas det var till hjälp :)

RÅD

Hej, skulle behöva lite råd...

Om man pratar med en värdfamilj, och de vill att man ska matcha, hur ska man berätta det på rätt sätt till sina egna föräldrar? Om den ena föräldern inte är så jättepositiv till att man ska åka? Den vet att jag vill åka, och vet att det är mitt beslut, men jag vet inte riktigt hur jag ska säga det... Har du något bra tips?

Vilken svår fråga. Jag kan inte komma med något råd baserat på egna erfarenheter eftersom jag aldrig befunnit mig i den sitsen, och inte någon jag känner heller. Båda mina föräldrar visste att jag sökte som au pair och har varit väldigt stöttande i alla beslut jag tagit, vilket har varit jätteskönt. Det kändes bra att få all hjälp och alla råd ajg fick genom hela processen av de som känner mig bäst, mina föräldrar. Det är något jag verkligen uppskattade och något jag skulle tipsa om kan vara skönt att ha.

Därför skulle mitt råd vara att berätta för båda dina föräldrar. Förklara anledningarna till att du vill åka, hur mycket bra det här kommer att ge dig, både sett från ett personligt perspektiv (utveckling av självförtroende  språk, mogenhet etc.) men också ett allmänt (det kommer att ge dig en stor erfarenhet och ett utomlandsjobb ser väldigt bra ut på ditt CV för resten av ditt liv). Vad är det som gör att din förälder inte är så positiv till att du vill åka? Rädd för att något ska hända dig - förklara att organisationen finns tillgänglig till att hjälpa dig i alla situationer alltid, du har en egen kontaktperson i ditt område i USA. Orolig att du inte kommer klara det - det kommer att vara tufft, men det är bara du själv som vet om du skulle klara av det här, och tar du steget ut kommer du bara att vinna på det. 

Det är förmodligen det bästa tipset jag kan ge, försök få din förälder att se på det här ur din synvinkel, varför du vill göra det här. Kommunikation är nyckeln till framgång, det är något du kommer att upptäcka stämmer även här i din värdfamilj.

Lycka till!

FRÅGA OM BARNERFARENHET

Fråga: 
Hej! Hur många timmars barnerfarenhet hade du innan du åkte till USA? Hur långt innan började du söka?

Svar: 
Hej! För att få söka som au pair måste man ha 200 timmars barnerfarenhet (hos Cultural Care i alla fall), jag hade många timmar fler än det innan jag kom, ovanligt mycket fick jag höra av CC. Det beror bla på att jag har så mycket olika slags barnerfarenhet. Jag har suttit barnvakt åt mina kusiner och syskonbarn så länge jag kan minnas, jag har jobbat som ledare på flera olika fotbollsskolor, haft ett annat jobb för SISU som föreläsare på olika idrottsskolor och läger och de två senaste somranra har jag haft som sommarjobb att vara barnflicka, väldigt likt au pair-jobbet. Jag är glad att jag hade så mycket erfarenhet, och de där 200 timmarna man måste ha är ett bra måste för man bheöver verkligen erfarenheten. All min erfarenhet har hjälpt mig i väldigt många situationer.

Jag började fylla i min ansökan för ganska precis ett år sedan skulle jag tippa på. Jag var klar med ansökan och inne i matchningsprocessen i februari. Man rekommenderas att vara klar med ansökan 6 månader innan man vill åka ( så att man har tid att hitta en värdfamilj), jag ville åka i slutet av augusti, så var klar ganska precis 6 månader innan jag ville åka. Sedan hade jag sån tur att jag hittade min värdfamilj direkt! Hann vara i processen i 1 dag tror jag innan jag blev matchad med dem och ca 1-2 veckor senare tackade vi ja till varandra, den 22 februari. Jag rekommenderar att börja med ansökan i tid, det tar längre tid än man tror om man vill få till den bra!

FRÅGA OM PRESENTER

Fråga från Anonym: Vad hade du med dig för presenter?

Svar: Man brukar alltså ha med sig nån present från sitt hemland när man kommer till värdfamiljen, speciellt då till värdbarnen. Jag köpte två Astrid Lindgren böcker till barnen, Karlsson på taket och Alla mina barn. Jag gav de även varsin Sverige-tröja (SvFF), varsina såpbubblor och varsin pysslebok för prinsessor. Eftersom jag själv vet att jag brukade bli avundsjuk och det alltid blev bråk om jag och lillasyster fick två olika saker (den andras var alltid bättre än ens egna) så gjorde jag det enklast med att köpa samma eller liknande presenter till båda. Till värdföräldrarna gav jag en påse lakrits och en bok på engelska om Höga Kusten där jag bor.

SVAR PÅ FRÅGA OM MIN TIDIGA MATCHNING

Har fått min första officella au pair-realterade fråga, wiieee! Tveka inte att skriva en kommentar eller maila mig om det är något ni undrar. Jag svarar gärna på alla möjliga (och omöjliga) frågor och det är kul att få respons på det man skriver.

Fråga från Elin: Oj, hur fungerar det att tacka ja till en familj så långt innan du ska resa? Dom flesta bloggar jag har tittat på kanske det har varit max 3 månader innan! Visst måste det vara skönt att veta att du har en familj, men känns det som sagt inte konstigt att tacka ja så långt innan resan?

Svar: Ja, jag tackade ju som sagt ja till min värdfamilj redan i februari, alltså ca 6 månader innan mitt avresedatum 27 augusti. Det var ingenting jag hade planerat att matcha så tidigt. Jag var dock tidigt ut i matchningsprocessen eftersom jag visste att jag ville åka i slutet av augusti och CC rekommenderade att man var klar med ansökan ca 6 månader innan man ville åka, och det var jag också. Men jag hade bara befunnit mig i matchningsprocessen nån dag innan jag fick min första match. Jag kände direkt att det var en familj som passade mig, gillade allt jag läste om dem och kände igen mig i mycket  av det de skrivit . Min första tanke var dock inte att jag ville matcha med familjen eftersom det var min första match trodde jag inte att det skulle vara aktuellt och  jag ville gärna se vad det fanns för fler familjer där ute, jag hade ju ingenting att jämföra med. Men när jag pratat med mamman och sedan skypat med pappan kände jag att det var den rätta familjen för mig. Jag ville inte tacka nej och förlora dem för att "se om det fanns någon bättre familj", det kändes det alldeles för rätt för, så därför tackade jag ja. Och så hade jag efter att ha suttit med ansökan i flera månader hux flux på bara två veckor redan hittat min värdfamilj, mycket fortare än jag hade räknat med! Det var liksom bara slumpen att jag hittade dom direkt, hade lika gärna kunnat tagit flera månader.

Det är inte så vanligt att matcha så tidigt som jag gjorde har jag uppfattat det som, men samtidigt är det ju inte alltid man tackar ja till sin första match eller är klar med sin ansökan i så god tid som 6 månader innan avresedatum som jag var, det är något CC rekommenderar men vet att långt ifrån alla är klara så tidigt. Nu var jag både klar tidigt och hittade familjen jag ville matcha med direkt, så var mest slumpen att jag matchade så tidigt.

Det har varit jätteskönt att hitta min värdfamilj så tidigt, har aldrig behövt oroa mig att jag inte ska komma iväg utan hela min au pair-resa har hittills gått lätt och smidigt fram. Att matcha så tidigt ger en också en bra chans att lära känna värdfamiljen mer och speciellt att planera inför avresan. Har aldrig känt mig stressad över papper som ska skickas iväg och jag har haft god tid att vänja mig vid tanken att jag ska flytta och kunnat planera inför det. Men just nu känns det däremot lite konstigt eftersom jag varit matchad och vetat att jag ska åka sen så länge tillbaks känns det just nu så otroligt overkligt att det faktiskt börjar bli dags att åka. Jag har bara gått runt och väntat på det i ett halvår så det är lite svårt att förstå att väntan är slut och nu kommer det att hända! 

Jag ser det bara som positivt att matcha så tidigt med sin värdfamilj och jag rekommenderar att man är klar med ansökan i god tid för det kan ta jättelång tid innan man får en match som känns rätt, därför är det bra att ha god tid på sig i matchningsprocessen och inte tacka ja till första bästa om det inte känns helt rätt. 

Nu blev det ett jättelångt svar men har aldrig berättat här i bloggen något om min korta matchningsprcess så nu blev det gjort också! Hoppas du blev lite klokare av mitt svar och är det något mer ni läsare undrar över, tveka inte att fråga!