Senaste veckorna har jag tänkt mycket på framtiden, vad jag vill göra nu, om ett år, om tio år. Jag har verkligen ingen aning. Just nu tänker jag mycket på vad jag vill göra i vinter. Har bestämt mig för att fortsätta jobba för Fritidsresor, helst som ledare i Bamseklubben som jag gör nu, men jag vet verkligen inte vilken destination jag ska önska. Finns för- och nackdelar med alla och man vill ju såklart att det man väljer ska kännas bra. Just nu lockar Thailand allra mest, men samtidigt är jag livrädd för att bo där med låg standard och alla kryp. Känns jobbigt att måsta stanna på ett ställe i ett halvår om man inte trivs. Jag känner mig så osäker, för bara ett par veckor sedan kände jag nämligen att å andra sidan hade jag lika gärna kunnat stanna på Gran Canaria ett halvår till, nu lockar inte det alls. På ett sätt är Gran Canaria helt fantastisk, trivs så bra här och en vintersäsong här hade varit häftigt. Det blir som en annan destination eftersom det är lågsäsong nu på sommaren, men på vintern är det här vår största destination. Men nu känner jag att det känns tråkigt att vara kvar, världen är så stor och det finns så mycket att se och uppleva. Vilket alltid får mig att tänka ännu längre in i framtiden, vad vill jag göra om ett år? Vad vill jag göra om två år? Just nu ser jag inte längre fram än att jag åker på semester om en vecka (Asså va!?! Vad hände med tiden!?!???) och sedan jobbar på åtminstone 1-2 månad till här på GC, men allt efter det är ett stort frågetecken och det börjar bli lite jobbigt att inte veta vad jag vill med livet. Vad vill jag? Vem vill jag bli? Var vill jag leva? Hur vill jag leva?
Jag brukar alltid ta livet med en klackspark, leva i nuet och göra varje dag till den bästa. Men sedan kommer de här vågskälen i livet där jag ska göra ett stort val som påverkar hela min framtid och jag känner mig helt plötsligt osäker, får ångest och vet inte vart jag ska ta vägen för att jag inte har nån plan för framtiden, med livet. Tills jag inser att det inte spelar någon roll. Man kan tänka och planera så mycket man vill inför framtiden, men hur mycket tid och energi man än lägger ner så blir det ändå nästan aldrig som man tänkt sig. Nånting oväntat händer eller något annat händer inte alls, vissa saker kan vi påverka och andra inte. Framtiden ändrar sig varje dag, och därför tycker jag att det är så viktigt att man faktiskt lever i nuet, att man gör det man vill göra idag och inte lever i tankar och planer inför morgondagen.
Så dagens kloka ord till mig själv är att inte tänka så mycket mer på framtiden utan att istället leva i nuet och ta vara på och njuta av varje dag som jag har här med alla underbara vänner och fantastiska platser. Hoppas ni alla gör detsamma!
Visar inlägg med etikett Tankar och funderingar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tankar och funderingar. Visa alla inlägg
tisdag, juli 14, 2015
lördag, april 11, 2015
I'M READY
Om två dagar den här tiden kliver jag på flygplanet till Gran Canaria. Dagarna har bara svischat förbi och jag kan inte förstå att det äntligen är dags, som jag har längtat! Väskan är i stort sett packad och jag känner mig redo. Jag har gått igenom många olika stadier av känslor den här senaste veckan, det har känts jobbigt när jag umgåtts med vänner eller sagt hej då till någon. För tre månader sedan hade jag inte känt mig ett dugg ledsen över att lämna allt här och ge mig ut i världen igen, men de här tre senaste månaderna har gjort stor skillnad. Jag trodde aldrig att jag skulle trivas med att bo här igen efter jag kom hem från USA. Men på senaste tiden har jag börjat vänja mig och det har känt bra, det har börjat kännas som hemma igen. Så på ett sätt har det känts lite jobbigt att åka iväg igen när man precis kommit till rätta på ett ställe, men det är bara att vänja sig för det är så mitt liv kommer att se ut ett tag framöver nu, att byta "hem" var sjätte månad. Och ska jag vara ärlig är det ju precis så jag vill ha det! Jag blir så less och rastlös av att vara på samma ställe efter ett tag.
Men idag är jag redo att lämna Sverige och börja ett nytt kapitel igen. Det är lite läskigt hur man kan vänja sig med allt här i livet, till och med att flytta hem till sina föräldrar i lilla Lugnvik efter att ha bott själv i USA i två år. Det trodde jag aldrig att jag skulle göra. Jag har insett att jag inte är redo att "settle down" (svensk översättning??) än, långt ifrån. Jag har så mycket mer jag vill se, göra, uppleva. Att åka utomlands och jobba igen känns så rätt just nu. Att leva en hektiskt vardag där ingen dag är sig lik, umgås med likasinnade dygnet runt, jobba med energifyllda barn igen, göra spontana galna saker och leva livet på ett sätt som jag inte gjort sedan jag bodde i USA. Det är vad jag längtar efter just nu och något jag tror och hoppas att jag kommer få göra, redan till veckan!
Så efter en tur på bergochdalbanan har mina känslor äntligen landat och jag är redo för att kasta mig ut i världen igen. Bring it! Nu ska jag njuta av en sista kväll med mina vänner, ett sista träningspass på svensk mark och några timmar tillsammans med mina föräldrar som kommer hem från USA på söndag eftermiddag (bra timing!). Sedan bär det av på måndag morgon and I can't wait!
Men idag är jag redo att lämna Sverige och börja ett nytt kapitel igen. Det är lite läskigt hur man kan vänja sig med allt här i livet, till och med att flytta hem till sina föräldrar i lilla Lugnvik efter att ha bott själv i USA i två år. Det trodde jag aldrig att jag skulle göra. Jag har insett att jag inte är redo att "settle down" (svensk översättning??) än, långt ifrån. Jag har så mycket mer jag vill se, göra, uppleva. Att åka utomlands och jobba igen känns så rätt just nu. Att leva en hektiskt vardag där ingen dag är sig lik, umgås med likasinnade dygnet runt, jobba med energifyllda barn igen, göra spontana galna saker och leva livet på ett sätt som jag inte gjort sedan jag bodde i USA. Det är vad jag längtar efter just nu och något jag tror och hoppas att jag kommer få göra, redan till veckan!
Så efter en tur på bergochdalbanan har mina känslor äntligen landat och jag är redo för att kasta mig ut i världen igen. Bring it! Nu ska jag njuta av en sista kväll med mina vänner, ett sista träningspass på svensk mark och några timmar tillsammans med mina föräldrar som kommer hem från USA på söndag eftermiddag (bra timing!). Sedan bär det av på måndag morgon and I can't wait!
Har blivit ett par härliga turer i löparskorna denna vecka!
Mitt nyaste lilla tillskott!
onsdag, mars 04, 2015
EXERCISE BECAUSE IT'S FUN
Angående det här med träning. Träning är ju helt fantastisk på så många olika sätt och i dagens samhälle har det ju blivit så stort, det är nästan en trend att gå på gym. Jag trodde aldrig att den dagen skulle komma då man till och med kan välja vilket av dem man vill gå på här i Kramfors och alternativen ökar. Det är hur kul som helst, men i all denna tränigshetsen är det lätt att tappa sig själv. Att gå ut för hårt och låta hetsen över att få den perfekt tränade kroppen att ta över. När målen blir för höga och man slutar lyssna på kroppens signaler för vad som är en bra mängd träning för just dig. Personligen tror jag att mycket av att hålla träningen på en hälsosam nivå och inte låta det stiga en över huvudet är att faktiskt sätta upp mål. Dessa måste dock vara realistiska och konkreta, uppnåbara och inte för höga, men tillräckligt höga för att pressa dig själv.
Jag började tänka på mina egna mål i måndags när jag var och tränade och började snacka med en kille på gymmet. Han frågade vad jag hade för mål med min träning, om jag tränade för någon sport för han tyckte jag körde så seriöst. Det var längesedan jag tränade för att prestera bättre på idrottsplanen, flera år sedan. Men jag kommer ihåg hur mycket lättare och mer motiverande det var att ha ett sånt konkret mål. Jag viste tex att jag behövde förbättra min spänst för att kunna hoppa högre och längre för att rädda bollarna som fotbollsmålvakt eller att jag behövde nöta in mitt slagskott för att bli säkrare och våga använda det på hockeyplan. Jag blev lite ställd av den frågan, inne i min egen värld som jag alltid är när lurarna är på inne på gymmet, och svarade att ne jag tränar bara för at det är kul och för att vara hälsosam. Såhär i efterhand så vet jag ju att jag faktiskt har konkreta mål även inom styrketräningen, jag brukar sätta upp nya ungefär varje halvår och gå igenom vilka jag uppnått. Det är snart dags igen, tänkte att det blir perfekt med nya nu när förutsättningarna förändras då jag flyttar eftersom jag inte vet om jag ens kommer att ha tillgång till ett gym där jag ska bo på Gran Canaria. Jag hoppas det, kommer sakna ihjäl mig efter vikterna annars. Det är kul med löpträning också men långt ifrån hur kul det är på gymmet. Och jag är ingen stark löpare heller hehe.
Mål som jag uppnått de senaste 4 månaderna:
Göra minst en chin up utan hjälp
Passera 70kg-gränsen i squats
Lära mig ett olympiskt lyft
Klara 45kg i clean&jerk
Tre tabatas i rad på högre hastighet än 14
Förbättra axelstyrkan, egentligen ett för okonkret mål men känner att jag uppnåt det
100 burpees
40kg bänkpress, trots att jag aaaaaaldrig tränar bröst
Gå ner 5kg
Stretcha efter nästan varje pass
Inte klarat än:
Gå ner all USA-vikt (ganska orealistiskt med tanke på all muskelmassa jag ersatt vikten med)
Göra en pull up utan hjälp, nästan där!!!
Handstand
Yoga minst varannan morgon
Förbättra mina pushups för jag suger på det, för okonkret mål för att jag ska känna att jag uppnått det
Det roligaste är när man på vägen ser en förbättring i något annat som man inte satt som mål, jag har tex alltid varit svagare i armar än ben men tack vare all axel- och ryggträning för att uppnå dem målen har jag lyckats förbättra mina dips och blivit generellt starkare i armarna och känner att de blivit grövre, vilket väl inte bara är positivt haha.. Ger mig själv en fet klapp på axeln för den här vinterns framsteg, drar ner på min amerikanska vilja att skryta om mina egna grymma bedrifter och försöker anpassa mig till att vara svensk och taggar till för att knäcka i alla fall ett till mål innan det är dags för nya.
Sätt upp mål för din träning, det kommer hålla motivationen uppe och få dig att pusha dig själv till det där lilla extra. Det gör det också enklare och roligare att lägga upp passen när man har ett mål med dem. Jag har som sagt kört väldigt mycket axlar och rygg de senaste månaderna för att bli starkare där, nött teknik på jerksen och köttar mig igenom många tunga sets i squats.
Men kom ihåg att lyssna på kroppen. Till vissa saker ska man lyssna på hjärnan och inte vad kroppen vill, men när det kommer till träning är det viktigt att lära känna sin kropp och dess signaler så man inte pushar sig själv för hårt. Träna för att det är kul, inte för att du måste.
.jpg)
Jag började tänka på mina egna mål i måndags när jag var och tränade och började snacka med en kille på gymmet. Han frågade vad jag hade för mål med min träning, om jag tränade för någon sport för han tyckte jag körde så seriöst. Det var längesedan jag tränade för att prestera bättre på idrottsplanen, flera år sedan. Men jag kommer ihåg hur mycket lättare och mer motiverande det var att ha ett sånt konkret mål. Jag viste tex att jag behövde förbättra min spänst för att kunna hoppa högre och längre för att rädda bollarna som fotbollsmålvakt eller att jag behövde nöta in mitt slagskott för att bli säkrare och våga använda det på hockeyplan. Jag blev lite ställd av den frågan, inne i min egen värld som jag alltid är när lurarna är på inne på gymmet, och svarade att ne jag tränar bara för at det är kul och för att vara hälsosam. Såhär i efterhand så vet jag ju att jag faktiskt har konkreta mål även inom styrketräningen, jag brukar sätta upp nya ungefär varje halvår och gå igenom vilka jag uppnått. Det är snart dags igen, tänkte att det blir perfekt med nya nu när förutsättningarna förändras då jag flyttar eftersom jag inte vet om jag ens kommer att ha tillgång till ett gym där jag ska bo på Gran Canaria. Jag hoppas det, kommer sakna ihjäl mig efter vikterna annars. Det är kul med löpträning också men långt ifrån hur kul det är på gymmet. Och jag är ingen stark löpare heller hehe.
Mål som jag uppnått de senaste 4 månaderna:
Göra minst en chin up utan hjälp
Passera 70kg-gränsen i squats
Lära mig ett olympiskt lyft
Klara 45kg i clean&jerk
Tre tabatas i rad på högre hastighet än 14
Förbättra axelstyrkan, egentligen ett för okonkret mål men känner att jag uppnåt det
100 burpees
40kg bänkpress, trots att jag aaaaaaldrig tränar bröst
Gå ner 5kg
Stretcha efter nästan varje pass
Inte klarat än:
Gå ner all USA-vikt (ganska orealistiskt med tanke på all muskelmassa jag ersatt vikten med)
Göra en pull up utan hjälp, nästan där!!!
Handstand
Yoga minst varannan morgon
Förbättra mina pushups för jag suger på det, för okonkret mål för att jag ska känna att jag uppnått det
Det roligaste är när man på vägen ser en förbättring i något annat som man inte satt som mål, jag har tex alltid varit svagare i armar än ben men tack vare all axel- och ryggträning för att uppnå dem målen har jag lyckats förbättra mina dips och blivit generellt starkare i armarna och känner att de blivit grövre, vilket väl inte bara är positivt haha.. Ger mig själv en fet klapp på axeln för den här vinterns framsteg, drar ner på min amerikanska vilja att skryta om mina egna grymma bedrifter och försöker anpassa mig till att vara svensk och taggar till för att knäcka i alla fall ett till mål innan det är dags för nya.
Sätt upp mål för din träning, det kommer hålla motivationen uppe och få dig att pusha dig själv till det där lilla extra. Det gör det också enklare och roligare att lägga upp passen när man har ett mål med dem. Jag har som sagt kört väldigt mycket axlar och rygg de senaste månaderna för att bli starkare där, nött teknik på jerksen och köttar mig igenom många tunga sets i squats.
Men kom ihåg att lyssna på kroppen. Till vissa saker ska man lyssna på hjärnan och inte vad kroppen vill, men när det kommer till träning är det viktigt att lära känna sin kropp och dess signaler så man inte pushar sig själv för hårt. Träna för att det är kul, inte för att du måste.
Liten från mitt gågna träningsår
söndag, maj 11, 2014
WHAT I'M GONNA MISS THE MOST
En vecka sedan jag bloggade sist, blir ju bara sämre och sämre I know, men jag gör saker hela tiden och har verkligen inte tid eller lust att sitta här och skriva. Men söndagar är ju standarddagen för bloggning, har nattat tjejerna och städat ihop och har lite egentid tills mina värdföräldrar kommer hem, då ärr jag off och ska jag gå och lägga mig. Blir inte förvånad om jag lyckas somna i soffan innan det, jag är utmattad! Har haft två nätter i rad med nästan ingen sömn, men varför slösa bort tiden på att sova liksom. Nu tar jag vara på varenda ögonblick, för det är inte så långt kvar nu tills jag flyttar till Sverige igen.
Jag jobbar som vanligt på mornarna och eftermiddagarna och ibland kvällarna. Dagarna spenderar jag på gymmet, i löparskorna eller i sällskap med vänner. Den kommande veckan bjuder på sommarvärme så kommer bli massa mys i solen. Helgen har varit galet rolig, knappt varit hemma något alls. I fredags åkte vi på sushi-buffé i Redmond ett gäng och åt tills vi inte kunde trycka ner en smula till. På lördagen fyllde vi en bil och åkte ner till Tacoma för att leva college-liv ett dygn. När vi kom hem idag hängde vi i Kerry Park ett tag tills vi kände att vi höll på att smälta bort. Jag åkte till Sanna på eftermiddagen och vi promenerade längs Magnolia Boulevard och jag berättade om lördagens äventyr. Utsikten var fantastiskt, för tionde gången idag kände jag att fan vad jag kommer att sakna Seattle.
Känns som att jag inte har så mycket mer att säga. Orkar inte gå in i detalj vad jag har för mig dag för dag nu när jag skriver så sällan. Och tankarna är ju samma, ett virrvarr av känslor som skiftar mellan excitment för att komma hem till Sverige och påbörja något nytt, blandat med rädsla och ångest över att lämna Seattle, min familj och mina vänner här. Igår när jag sitter i bilen med mina vänner, partymusiken spelas på högsta volym och vi sjunger ikapp i falsett kände jag att det är det här jag kommer att sakna mest, mina vänner. Nu ikväll när jag och E hade kramkalas i sängen och hon vägrar släppa taget, eller som i förrgår när A helt seriöst säger att Malin du är verkligen den bästa au pairen jag har haft, då känner jag att nej det är det här jag kommer att sakna mest, "mina barn". Jag kommer aldrig att bli klok på de här berg- och dalbane-känslorna, lika lite som jag kommer kunna fatta att jag faktiskt ska flytta härifrån. Tills dagen kommer. Något som är säkert är i alla fall att jag har mycket som jag kommer att sakna.
Jag jobbar som vanligt på mornarna och eftermiddagarna och ibland kvällarna. Dagarna spenderar jag på gymmet, i löparskorna eller i sällskap med vänner. Den kommande veckan bjuder på sommarvärme så kommer bli massa mys i solen. Helgen har varit galet rolig, knappt varit hemma något alls. I fredags åkte vi på sushi-buffé i Redmond ett gäng och åt tills vi inte kunde trycka ner en smula till. På lördagen fyllde vi en bil och åkte ner till Tacoma för att leva college-liv ett dygn. När vi kom hem idag hängde vi i Kerry Park ett tag tills vi kände att vi höll på att smälta bort. Jag åkte till Sanna på eftermiddagen och vi promenerade längs Magnolia Boulevard och jag berättade om lördagens äventyr. Utsikten var fantastiskt, för tionde gången idag kände jag att fan vad jag kommer att sakna Seattle.
Känns som att jag inte har så mycket mer att säga. Orkar inte gå in i detalj vad jag har för mig dag för dag nu när jag skriver så sällan. Och tankarna är ju samma, ett virrvarr av känslor som skiftar mellan excitment för att komma hem till Sverige och påbörja något nytt, blandat med rädsla och ångest över att lämna Seattle, min familj och mina vänner här. Igår när jag sitter i bilen med mina vänner, partymusiken spelas på högsta volym och vi sjunger ikapp i falsett kände jag att det är det här jag kommer att sakna mest, mina vänner. Nu ikväll när jag och E hade kramkalas i sängen och hon vägrar släppa taget, eller som i förrgår när A helt seriöst säger att Malin du är verkligen den bästa au pairen jag har haft, då känner jag att nej det är det här jag kommer att sakna mest, "mina barn". Jag kommer aldrig att bli klok på de här berg- och dalbane-känslorna, lika lite som jag kommer kunna fatta att jag faktiskt ska flytta härifrån. Tills dagen kommer. Något som är säkert är i alla fall att jag har mycket som jag kommer att sakna.
lördag, april 05, 2014
THE FUTURE
Det är lördag och jag spenderar dagen med att gymma, söka jobb och läsa lite om polisutbildningen och om GMU och att drömma mig bort, känna lite ångest blandat med ett pirr i magen av spänning. Ju närmare slutet på min tid som au pair kommer, desto mer börjar jag fundera på framtiden och vad jag vill göra då. Såhär ser mina tankar ut just nu
Sommaren 2014 - Förhoppningsvis ha ett sommarjobb som jag sedan kan fortsätta med under hösten
Hösten 2014 - Jobba så mycket det bara går, wherever jag kan få jobb och spara så mycket jag bara kan. Det innebär att jag garanterat kommer bo hemma med mamma och pappa i lilla Lugnvik och spara så mycket jag bara kan, vilket innebär en väldigt tråkig höst med lite att göra. Men det kommer det vara värt. Jag ska bara fokusera på att jobba och så hoppas jag att jag kommer kunna satsa på att träna och förbättra min fysik inför framtiden, hemma i Sverige utan all amerikansk mat.
Vintern 2014 - Fortsätta jobba och förhoppningsvis i slutet av vintern dra iväg på äventyr på andra sidan jorden med Maja. Vi har planer på att resa till Australien och Nya Zeeland och vara borta ett bra tag.
Våren 2015 - Osäkert på hur länge vi blir borta, men när vi kommer hem igen hoppas jag på att kunna jobba några månader till för att sedan...
Sommaren 2015 - Resa runt i Europa! Hälsa på vänner jag lärt känna i Tyskland och Schweiz, åka till Frankrike och kanske Italien!? Jag hade velat se London och massvis med andra städer. Förhoppningsvis i sällskap med ett gäng au pair-vänner, annars är det här en resa jag garanterat skulle kunna göra själv.
Sedan tar mina konkreta planer slut och framtiden blir lite mer abstrakt. Jag vill verkligen åka tillbaks till USA, både för att hälsa på min värdfamilj men har också ett par resmål kvar som jag vill göra här, några nationalparker och ett par städer jag vill besöka. För att kunna göra det behövs det dock pengar, och för att få pengar behövs det jobbas. Så en preliminär plan är väl att jobba under resten av 2015 och en bra bit in på 2016 för att sedan kunna åka till USA ett par månader. Grejen är väl att det inte känns så lockade att bo kvar i Lugnvik då, utan är mer sugen på att flytta någon annanstans för att jobba, men då går ju pengar till hyra osv, vilket innebär att jag måste jobba mer för att tjäna mindre än när jag bor hemma i Lugnvik. Förhoppningsvis kanske man har en kompis som har samma önskemål och vill dela en lägenhet nånstans, det är det här som är så svårt att veta. Och det är så långt framåt att jag inte kan säga nu att det är det här jag fortfarande kommer att vilja då.
En annan plan som funnits är att jag vill åka utomlands och jobba för ett resebolag. En annan dröm är att åka och volontärarbeta i något U-land. Det första tjänar man ingenting på och man måste ha pengar till att börja med också. Det andra kostar massa pengar.
Sedan börjar man ju också känna, trots att jag hela tiden försöker övertala mig själv att jag inte alls känner det, att man börjar bli stressad att åren går så snabbt, jag blir inte yngre och borde börja fundera på att börja plugga och så. Men det finns så mycket jag vill göra! Och plugget kommer alltid att finnas kvar, men jag vet ju själv att jag inte vill vänta för länge heller, även om ett par år till känns helt ok. Dock så känner jag ju lite att mina resplaner sträcker sig ända till halva 2016, då är jag 23 år. WTF liksom!?
När det kommer till den långsiktiga framtiden, vad jag vill jobba med när jag är 30 och fortfarande tycker det är givande vid 50, har jag börjat fundera lite på också, men jag är långt ifrån säker. Jag vill ha ett yrke där det händer saker, jag vill inte sitta vid ett skrivbord hela dagarna och jag vill inte att varje dag ska se likadan ut. Jag vill hjälpa personer och jag vill ha ett jobb som jag trivs med och tycker är rolig. Det har jag sagt så länge jag kan minnas.
Jag har varit inne på lärare förut (och tusen andra saker innan det! Jag sökte till exempel att plugga marinbiolog innan jag åkte till USA som backup, vad tänkte jag där liksom?). Polis är väl det jag varit inställd på ett bra tag nu. Jag har även funderat på det senaste två åren om jag kanske vill göra GMU innan jag börjar plugga, det hade varit spännande och en utmaning, men jag vet inte hur roligt jag skulle tycka att det var. Jag vill inte gå runt och känna ångest varje dag, det är svårt att veta i förväg hur man själv skulle tycka att det var. Och jag är ju så att om jag väl påbörjat något då avslutar jag det också, även om det är hemskt så är det bara att bita ihop och ge järnet. Men det är inte så jag vill leva mitt liv, allt jag gör i livet vill jag att jag ska göra för att det är något jag blir glad och mår bra av. Så vad som än händer i framtiden, vad jag än gör och vart jag än gör det, så är det alltid det som kommer att vara det viktigaste för mig.
Sen kanske det är värt att nämna också att jag ska klippa av mig håret före sommaren 2016 och så vill jag träffa min drömman vid 24-25 för då måste jag gifta mig nåt år efter så jag kan påbörja mitt barnafödande, jag ska nämligen ha 4, kanske 3 om de är jobbiga, barn, 2 av varje kön och jag vill inte vara för gammal när jag får dem. Vill även ha de så nära inpå som möjligt så det inte tar alltför många år innan de fyller 18 och börjar försvinna ut ur huset och man får ett liv där man kan göra vad man vill igen utan barn att tänka på. Och så ska jag vara precis som min mormor, ha barnbarnsbarn men fortfarande vara uppe i fjällen och åka längdskidor. Jag ska aldrig bli så gammal att jag inte kan ta hand om mig själv, utan jag ska dö vid en ålder av minst 100 år, frisk som en nötkärna. Och min man ska dö samtidigt eller efter mig. Och såklart vara omgiven av min stora feta släkt som jag kommer ha eftersom jag fick så många barn. Och lillsyrran right there next to me. Där har ni mitt liv mina vänner
Sommaren 2014 - Förhoppningsvis ha ett sommarjobb som jag sedan kan fortsätta med under hösten
Hösten 2014 - Jobba så mycket det bara går, wherever jag kan få jobb och spara så mycket jag bara kan. Det innebär att jag garanterat kommer bo hemma med mamma och pappa i lilla Lugnvik och spara så mycket jag bara kan, vilket innebär en väldigt tråkig höst med lite att göra. Men det kommer det vara värt. Jag ska bara fokusera på att jobba och så hoppas jag att jag kommer kunna satsa på att träna och förbättra min fysik inför framtiden, hemma i Sverige utan all amerikansk mat.
Vintern 2014 - Fortsätta jobba och förhoppningsvis i slutet av vintern dra iväg på äventyr på andra sidan jorden med Maja. Vi har planer på att resa till Australien och Nya Zeeland och vara borta ett bra tag.
Våren 2015 - Osäkert på hur länge vi blir borta, men när vi kommer hem igen hoppas jag på att kunna jobba några månader till för att sedan...
Sommaren 2015 - Resa runt i Europa! Hälsa på vänner jag lärt känna i Tyskland och Schweiz, åka till Frankrike och kanske Italien!? Jag hade velat se London och massvis med andra städer. Förhoppningsvis i sällskap med ett gäng au pair-vänner, annars är det här en resa jag garanterat skulle kunna göra själv.
Sedan tar mina konkreta planer slut och framtiden blir lite mer abstrakt. Jag vill verkligen åka tillbaks till USA, både för att hälsa på min värdfamilj men har också ett par resmål kvar som jag vill göra här, några nationalparker och ett par städer jag vill besöka. För att kunna göra det behövs det dock pengar, och för att få pengar behövs det jobbas. Så en preliminär plan är väl att jobba under resten av 2015 och en bra bit in på 2016 för att sedan kunna åka till USA ett par månader. Grejen är väl att det inte känns så lockade att bo kvar i Lugnvik då, utan är mer sugen på att flytta någon annanstans för att jobba, men då går ju pengar till hyra osv, vilket innebär att jag måste jobba mer för att tjäna mindre än när jag bor hemma i Lugnvik. Förhoppningsvis kanske man har en kompis som har samma önskemål och vill dela en lägenhet nånstans, det är det här som är så svårt att veta. Och det är så långt framåt att jag inte kan säga nu att det är det här jag fortfarande kommer att vilja då.
En annan plan som funnits är att jag vill åka utomlands och jobba för ett resebolag. En annan dröm är att åka och volontärarbeta i något U-land. Det första tjänar man ingenting på och man måste ha pengar till att börja med också. Det andra kostar massa pengar.
Sedan börjar man ju också känna, trots att jag hela tiden försöker övertala mig själv att jag inte alls känner det, att man börjar bli stressad att åren går så snabbt, jag blir inte yngre och borde börja fundera på att börja plugga och så. Men det finns så mycket jag vill göra! Och plugget kommer alltid att finnas kvar, men jag vet ju själv att jag inte vill vänta för länge heller, även om ett par år till känns helt ok. Dock så känner jag ju lite att mina resplaner sträcker sig ända till halva 2016, då är jag 23 år. WTF liksom!?
När det kommer till den långsiktiga framtiden, vad jag vill jobba med när jag är 30 och fortfarande tycker det är givande vid 50, har jag börjat fundera lite på också, men jag är långt ifrån säker. Jag vill ha ett yrke där det händer saker, jag vill inte sitta vid ett skrivbord hela dagarna och jag vill inte att varje dag ska se likadan ut. Jag vill hjälpa personer och jag vill ha ett jobb som jag trivs med och tycker är rolig. Det har jag sagt så länge jag kan minnas.
Jag har varit inne på lärare förut (och tusen andra saker innan det! Jag sökte till exempel att plugga marinbiolog innan jag åkte till USA som backup, vad tänkte jag där liksom?). Polis är väl det jag varit inställd på ett bra tag nu. Jag har även funderat på det senaste två åren om jag kanske vill göra GMU innan jag börjar plugga, det hade varit spännande och en utmaning, men jag vet inte hur roligt jag skulle tycka att det var. Jag vill inte gå runt och känna ångest varje dag, det är svårt att veta i förväg hur man själv skulle tycka att det var. Och jag är ju så att om jag väl påbörjat något då avslutar jag det också, även om det är hemskt så är det bara att bita ihop och ge järnet. Men det är inte så jag vill leva mitt liv, allt jag gör i livet vill jag att jag ska göra för att det är något jag blir glad och mår bra av. Så vad som än händer i framtiden, vad jag än gör och vart jag än gör det, så är det alltid det som kommer att vara det viktigaste för mig.
Sen kanske det är värt att nämna också att jag ska klippa av mig håret före sommaren 2016 och så vill jag träffa min drömman vid 24-25 för då måste jag gifta mig nåt år efter så jag kan påbörja mitt barnafödande, jag ska nämligen ha 4, kanske 3 om de är jobbiga, barn, 2 av varje kön och jag vill inte vara för gammal när jag får dem. Vill även ha de så nära inpå som möjligt så det inte tar alltför många år innan de fyller 18 och börjar försvinna ut ur huset och man får ett liv där man kan göra vad man vill igen utan barn att tänka på. Och så ska jag vara precis som min mormor, ha barnbarnsbarn men fortfarande vara uppe i fjällen och åka längdskidor. Jag ska aldrig bli så gammal att jag inte kan ta hand om mig själv, utan jag ska dö vid en ålder av minst 100 år, frisk som en nötkärna. Och min man ska dö samtidigt eller efter mig. Och såklart vara omgiven av min stora feta släkt som jag kommer ha eftersom jag fick så många barn. Och lillsyrran right there next to me. Där har ni mitt liv mina vänner
tisdag, mars 04, 2014
EXCEPTION
Detta skrev jag igår på morgonen, men det publicerades aldrig av någon konstig anledning:
Det är så skönt att känna sig utvilad en måndag, men det är inget som brukar hända, men idag gjorde det det, bara för att jag hade en sovmorgon! Börjar inte jobba förrän det är dags att hämta tjejerna på skolan halv 4 idag, vilket lyx! Men så är det när man jobbar lördag kvällar. Enligt reglerna ska en au pair ha en och en halv ledig dag i sträck varje vecka (och en hel helg ledig varje månad). Så när jag jobbar en lördag kväll får jag hela söndagen och halva måndagen off. Något som är väldigt tråkigt (och tragiskt?) är att jag är en av de få au pairer jag känner som faktiskt får min måndag morgon off när jag jobbar en lördag kväll.
Jag tycker det är rent ut sagt förjävligt att när vi pratade om det här i helgen, jag och mina vänner, så kom vi fram till att min värdfamilj är ett undantag när det kommer till det här. Ingen av de jag pratade med om detta i helgen har någonsin fått en måndag morgon ledig när de jobbat en lördag kväll. Min värdfamilj är ett undantag, för att dem följer reglerna. Hör ni hur hemskt det låter!?
Det gör mig så jäkla förbannad, att det är såhär det är i au pair-världen. Jag slutar aldrig förvånas över historier jag får höra om värdfamiljer som utnyttjar sina au pairer och bryter mot regler (jag har såklart även hört historier, och personligen känt, au pairer som varit riktigt dåliga också, brutit mot regler och inte alls varit snäll mot sin värdfamilj. Som allt annat här i världen finns det två sidor). Men just nu är jag bara så jäkla less på det, när personer som ställer upp och gör allt för sin värdfamilj när de inte ens kan följa några enkla regler och ge sin au pair den ledighet hon/han förtjänar. Att jobba 10 timmar om dagen, 45 timmar i vecka och då få en timlön på 28 kronor i timmen, som att det inte är tillräckligt bra måste de utnyttjas ännu mer. Det är bara så fel, och jag blir så ledsen att det ska vara så. Jag kan helt enkelt inte förstå mig på varför sånt här händer, hur svårt kan det var att följa reglerna.
Och återigen blir jag påmind om vilken tur just lilla jag har haft, som har min värdfamilj. Den bästa värdfamiljen i hela världen.
Det är så skönt att känna sig utvilad en måndag, men det är inget som brukar hända, men idag gjorde det det, bara för att jag hade en sovmorgon! Börjar inte jobba förrän det är dags att hämta tjejerna på skolan halv 4 idag, vilket lyx! Men så är det när man jobbar lördag kvällar. Enligt reglerna ska en au pair ha en och en halv ledig dag i sträck varje vecka (och en hel helg ledig varje månad). Så när jag jobbar en lördag kväll får jag hela söndagen och halva måndagen off. Något som är väldigt tråkigt (och tragiskt?) är att jag är en av de få au pairer jag känner som faktiskt får min måndag morgon off när jag jobbar en lördag kväll.
Jag tycker det är rent ut sagt förjävligt att när vi pratade om det här i helgen, jag och mina vänner, så kom vi fram till att min värdfamilj är ett undantag när det kommer till det här. Ingen av de jag pratade med om detta i helgen har någonsin fått en måndag morgon ledig när de jobbat en lördag kväll. Min värdfamilj är ett undantag, för att dem följer reglerna. Hör ni hur hemskt det låter!?
Det gör mig så jäkla förbannad, att det är såhär det är i au pair-världen. Jag slutar aldrig förvånas över historier jag får höra om värdfamiljer som utnyttjar sina au pairer och bryter mot regler (jag har såklart även hört historier, och personligen känt, au pairer som varit riktigt dåliga också, brutit mot regler och inte alls varit snäll mot sin värdfamilj. Som allt annat här i världen finns det två sidor). Men just nu är jag bara så jäkla less på det, när personer som ställer upp och gör allt för sin värdfamilj när de inte ens kan följa några enkla regler och ge sin au pair den ledighet hon/han förtjänar. Att jobba 10 timmar om dagen, 45 timmar i vecka och då få en timlön på 28 kronor i timmen, som att det inte är tillräckligt bra måste de utnyttjas ännu mer. Det är bara så fel, och jag blir så ledsen att det ska vara så. Jag kan helt enkelt inte förstå mig på varför sånt här händer, hur svårt kan det var att följa reglerna.
Och återigen blir jag påmind om vilken tur just lilla jag har haft, som har min värdfamilj. Den bästa värdfamiljen i hela världen.
torsdag, februari 27, 2014
AU PAIR LIFE ON REPEAT
Min säng kändes så otroligt oskön och hård och bucklig och inte alls rolig förra veckan när jag spendera dygnet runt i den. Den här veckan har den känts helt fantastiskt skön. Jag är helt utpumpad på mina krafter varje kväll, men har inte lyckats ta mig ner på mitt rum förrän senare än vad jag hade velat varenda dag denna vecka. Har varit ganska fullt upp dag som kväll. Idag jobbade jag morgonen sedan tog jag en springtur i det härliga vårvädret. Svetten rann och jag ångrade att ajg inte tog shorts på mig (DE NI!!!). Men det var riktigt skönt efteråt. Jag duschade och käkade, sedan hade jag en underbar timme som jag bara slappade i sängen med datorn, ville så gärna stänga ögonlocken, men ne istället träffade jag Sarah. Vi hängde i Kerry Park (då känns det att våren är påväg när man äntligen kan sitta där igen och njuta av vår vackra stad!) tills det var dags för mig att hämta tjejerna. Stannade på skolan och lekte en timme sedan var det dags att gå hem och laga middag. Efter jag städat ihop allting hann vi spela lite spel en halvtimme innan jag började göra iordning dem för säng. Då kom min värdmamma hem och tog över så efter att ha nattat dem promenerade jag bort till Starbucks för ett försenat LCC-möte.
När jag kommer in där på Starbucks och direkt ser en grupp med tjejer i min ålder och min LCC så slår det mig. Visst jag vet att alla de är au pairer, ganska uppenbart, men jag känner inte en enda av dem. Det är säkert 10 stycken, och jag kan inte placera ett enda ansikte, komma på ett enda namn. För ett år sedan kunde jag namnen på nästan alla i min au pair-grupp. Jag hade jättemånga vänner och fick alltid gå en lång runda och krama alla och snacka lite i början av varje au pair-möte. Nu går jag direkt till mina tre vänner som är i min grupp och hänger med dem hela mötet, utan att prata med någon annan. Jag vet att det är såhär och jag vet och förstår varför också. Jag har själv valt att inte ta upp kontakten med nya au pairer. När jag kom hit 2012 ville jag lära känna alla och träffa folk hela tiden. När deras år sedan var över, de åkte hem och nya au pairer ersatte dem, då hade jag varit här så pass länge att jag hade min vardag med mina vänner och jag hade inte energi eller tid att lära känna nya. Eller rättare sagt jag ville inte lägga ner tiden och energin på det, inte igen, inte när jag inte har så lång tid kvar.
Så ja, det är mitt eget val. Men kunde ändå inte låta bli att känna lite sorgsen när jag tänkte tillbaka på den "förra" au pair-gruppen jag hade, det var en så härlig grupp! Men när samtalen sedan drar igång, det är lite kul hur samtalsämnena alltid är desamma när man är ny som au pair. Man har samma tankar, samma funderingar, känslor, problem. Jag kan inte låta bli att sucka lite inombords och tänka been there done that. Visst, jag kan absolut komma med lite goda råd om mina college-erfarenheter, jag kan verkligen förstå att du blir irriterad när dina värdföräldrar gör på det sättet (och försöka få dig att förstå att det enda sättet du kan lösa det problemet är genom att prata med dem) och jag hittar självklart till det stället och kan verkligen rekommendera det resmålet. För jag har som sagt gjort det allt. Och haft konversationer om det efteråt. Och igen. Och en gång till. För det kommer nya au pairer hela tiden, och jag har varit här så länge att jag i en värdfamilj nu är vän med den tredje generationen au pair. När jag kom hit blev jag kompis med den nuvarande au pairen, sedan med den som tog efter och nu med den som tagit efter den.
Så på det sättet känner jag mig ganska klar med au pair-livet och redo att gå vidare till nånting nytt istället för att leva på repeat.
När jag kommer in där på Starbucks och direkt ser en grupp med tjejer i min ålder och min LCC så slår det mig. Visst jag vet att alla de är au pairer, ganska uppenbart, men jag känner inte en enda av dem. Det är säkert 10 stycken, och jag kan inte placera ett enda ansikte, komma på ett enda namn. För ett år sedan kunde jag namnen på nästan alla i min au pair-grupp. Jag hade jättemånga vänner och fick alltid gå en lång runda och krama alla och snacka lite i början av varje au pair-möte. Nu går jag direkt till mina tre vänner som är i min grupp och hänger med dem hela mötet, utan att prata med någon annan. Jag vet att det är såhär och jag vet och förstår varför också. Jag har själv valt att inte ta upp kontakten med nya au pairer. När jag kom hit 2012 ville jag lära känna alla och träffa folk hela tiden. När deras år sedan var över, de åkte hem och nya au pairer ersatte dem, då hade jag varit här så pass länge att jag hade min vardag med mina vänner och jag hade inte energi eller tid att lära känna nya. Eller rättare sagt jag ville inte lägga ner tiden och energin på det, inte igen, inte när jag inte har så lång tid kvar.
Så ja, det är mitt eget val. Men kunde ändå inte låta bli att känna lite sorgsen när jag tänkte tillbaka på den "förra" au pair-gruppen jag hade, det var en så härlig grupp! Men när samtalen sedan drar igång, det är lite kul hur samtalsämnena alltid är desamma när man är ny som au pair. Man har samma tankar, samma funderingar, känslor, problem. Jag kan inte låta bli att sucka lite inombords och tänka been there done that. Visst, jag kan absolut komma med lite goda råd om mina college-erfarenheter, jag kan verkligen förstå att du blir irriterad när dina värdföräldrar gör på det sättet (och försöka få dig att förstå att det enda sättet du kan lösa det problemet är genom att prata med dem) och jag hittar självklart till det stället och kan verkligen rekommendera det resmålet. För jag har som sagt gjort det allt. Och haft konversationer om det efteråt. Och igen. Och en gång till. För det kommer nya au pairer hela tiden, och jag har varit här så länge att jag i en värdfamilj nu är vän med den tredje generationen au pair. När jag kom hit blev jag kompis med den nuvarande au pairen, sedan med den som tog efter och nu med den som tagit efter den.
Så på det sättet känner jag mig ganska klar med au pair-livet och redo att gå vidare till nånting nytt istället för att leva på repeat.
MONEY MONEY MONEY
Häromkvällen satt jag och min värdpappa oss ner för att fixa min skattbetalning för det gångna året. Tanken slog mig i efterhand att det har gått ett helt år sedan vi gjorde det sist, det känns inte riktigt som det. Kommer att måsta betala lite mer än 600 dollar, och snappade upp att jag tjänat lite mer än 10 000 dollar på ett år. När man tänker efter, 65 000 kronor på ett helt år, det är ju ingenting jämfört med vad man tjänar i Sverige. Men ändå, med tanke på vad jag får i utbyte, helt ok och en ganska stor summa pengar som jag försöker komma underfund med vart tusan de tagit vägen!? Pengar försvinner alldeles för lätt, en kaffe där, tandkrämen är slut, en lunch där, behöver nya strumpor, middag med kompisarna där, ja ni fattar. En stor del av dessa pengar har gått till resor, såklart. Men det har verkligen varit en utmaning att leva i USA, där allting är så sjukt billigt, valmöjligheterna oändliga och så mycket spännande ovanliga saker, på en budget. Att inte kunna spendera hej vilt, att inte kunna köpa allt man vill ha trots att det är så löjligt billigt att man nästan känner sig tvingad (har sagt hur många gånger som helst när jag köpt något nytt att jag var tvungen att köpa det för det var så otroligt billigt och i Sverige skulle jag fått betala det dubbla priset, så jag var tvungen att köpa det för jag tjänade så mycket på det).
Nu har jag inte så många löner kvar och det kommer att bli ännu svårare att hålla debit cardet i styr, inga impulsinköp, planera varenda dollar jag spenderar, så att pengarna räcker. Jag vet inte riktigt var jag ville komma med det här inlägget. Men jag har insett att jag ångrar mig lite grann att jag inte jobbade ett halvår hemma i Sverige innan jag åkte, så man låg på en 100 000 svenska kronor plus på kontot och bara kunde spendera dem hejvilt på vad man än ville ha, som vissa andra (nämner inga namn men några vet nog vem jag menar, heheheh ;)). Det här med pengar kan man i alla fall aldrig bli klok på, eller få för mycket av. Det är såklart inte det viktigaste här i livet, money can't buy happiness and all that, men jag skulle då allt vara lite gladare med ett par extra nollor bakom saldot på mitt konto just nu! Just sayin
Nu har jag inte så många löner kvar och det kommer att bli ännu svårare att hålla debit cardet i styr, inga impulsinköp, planera varenda dollar jag spenderar, så att pengarna räcker. Jag vet inte riktigt var jag ville komma med det här inlägget. Men jag har insett att jag ångrar mig lite grann att jag inte jobbade ett halvår hemma i Sverige innan jag åkte, så man låg på en 100 000 svenska kronor plus på kontot och bara kunde spendera dem hejvilt på vad man än ville ha, som vissa andra (nämner inga namn men några vet nog vem jag menar, heheheh ;)). Det här med pengar kan man i alla fall aldrig bli klok på, eller få för mycket av. Det är såklart inte det viktigaste här i livet, money can't buy happiness and all that, men jag skulle då allt vara lite gladare med ett par extra nollor bakom saldot på mitt konto just nu! Just sayin
onsdag, februari 26, 2014
100 DAYS LEFT
Btw, jag insåg just att jag nu på riktigt har 100 dagar kvar som au pair! Nedräknaren här på bloggen stämmer inte riktigt eftersom jag ska jobba nästan två veckor längre än vad den är inställd på. Jag kan inte fatta att imorgon är det inte längre ett tresiffrigt nummer kvar på min vistelse här. Det är ju det det har varit, alltid! Och 100 dagar känns så lite, speciellt när jag vet hur fort tiden går här, och hur fort den alltid brukar gå på vårkanten. När jag kom tillbaks hit till Seattle efter min visit i Sverige över jul och inte var sådär helt glad över att vara tillbaks, då tänkte jag såhär att det är bara januari och februari som kommer att vara tunga. I slutet av februari har jag mindre än 100 dagar kvar, det är ingenting, kommer att gå hur fort som helst. I mars fyller jag 21 och drar till Vegas, det kommer att bli hur kul som helst, och sedan kommer tiden bara att rusa förbi, jag kommer att börja planera min resemånad mer och mer, planera inför hemkomsten till Sverige, njuta av att det blir bättre och bättre väder. Jag kommer att vara tacksam den där sista tiden över att jag är tillbaks i Seattle ändå,jag kommer njuta av varenda minut med tjejerna, vilja spendera så myucket tid jag bara kan med mina vänner, vara ute och ränna och passa på att ta in Seattle innan jag inte kan göra det igen.
Nu är jag ju där, dit jag längtade att vara i slutet av december. Den här tiden som skulle gå så sakta, har gått så otroligt fort att jag inte vet vad som hände! Det känns ju skönt, att det inte var så tungt som jag oroade mig för. Men det skrämmer mig också, om den långa tiden gick så fort, hur fort kommer inte då den resterande tiden att gå, den som jag redan trodde skulle gå så fort?
De senaste dagarna har det varit en liten krock av mina känslor, en som är rädd för att det går så fort, att jag snart ska åka hem, den andra en längtan till att få komma hem igen. Jag har fått dåligt samvete de gånger en av känslorna tagit över och tänkt "hur kan jag gå och längta hem när jag har det så fantastiskt bra här!?" eller "jag vill aldrig åka härifrån och lämna det här!!". Men idag tror jag att jag återtagit kontrollen och jag har inte längre lika stor panik över det här med att det bara är 100 dagar kvar nu. Jag vet att jag kommer vara förkrossad den dagen jag ska åka, det kommer att vara så jobbigt och jag kommer känna som att jag aldrig vill åka hem. Men jag har också insett att jag kommer att överleva det. Det kommer vara svin tråkigt att säga hej då till allt och alla, men jag har massa annat att se fram emot. Jag tror att de här 100 dagarna är en perfekt tidsmängd för mig att ta åt mig av allting här en sista gång och sedan förbreda mig på att säga hej då, bryta ihop och gå vidare. Jag har börjat komma överrens med tanken på att komma hem till Sverige. Det ltåer inte lika illa som det brukade göra, jag vet att det kommer att bli bra det med.
Så nej, jag har inte panik över att det är 100 dagar kvar nu. Jag välkomnar det inte heller med öppna armar, jag längtar inte tills de 100 dagarna är över. Men jag är ok med det. Jag ska ta vara på varenda av dem. Och sedan ska jag gå vidare till nästa del av mitt liv, lämna denna del bakom men precis som mitt liv innan detta, kommer det alltid att ha en plats i mitt hjärta.
Nu är jag ju där, dit jag längtade att vara i slutet av december. Den här tiden som skulle gå så sakta, har gått så otroligt fort att jag inte vet vad som hände! Det känns ju skönt, att det inte var så tungt som jag oroade mig för. Men det skrämmer mig också, om den långa tiden gick så fort, hur fort kommer inte då den resterande tiden att gå, den som jag redan trodde skulle gå så fort?
De senaste dagarna har det varit en liten krock av mina känslor, en som är rädd för att det går så fort, att jag snart ska åka hem, den andra en längtan till att få komma hem igen. Jag har fått dåligt samvete de gånger en av känslorna tagit över och tänkt "hur kan jag gå och längta hem när jag har det så fantastiskt bra här!?" eller "jag vill aldrig åka härifrån och lämna det här!!". Men idag tror jag att jag återtagit kontrollen och jag har inte längre lika stor panik över det här med att det bara är 100 dagar kvar nu. Jag vet att jag kommer vara förkrossad den dagen jag ska åka, det kommer att vara så jobbigt och jag kommer känna som att jag aldrig vill åka hem. Men jag har också insett att jag kommer att överleva det. Det kommer vara svin tråkigt att säga hej då till allt och alla, men jag har massa annat att se fram emot. Jag tror att de här 100 dagarna är en perfekt tidsmängd för mig att ta åt mig av allting här en sista gång och sedan förbreda mig på att säga hej då, bryta ihop och gå vidare. Jag har börjat komma överrens med tanken på att komma hem till Sverige. Det ltåer inte lika illa som det brukade göra, jag vet att det kommer att bli bra det med.
Så nej, jag har inte panik över att det är 100 dagar kvar nu. Jag välkomnar det inte heller med öppna armar, jag längtar inte tills de 100 dagarna är över. Men jag är ok med det. Jag ska ta vara på varenda av dem. Och sedan ska jag gå vidare till nästa del av mitt liv, lämna denna del bakom men precis som mitt liv innan detta, kommer det alltid att ha en plats i mitt hjärta.
torsdag, januari 09, 2014
500 DAYS
Idag firar jag hela 500 dagar i USA!! Det är en lång tid. Det är konstigt hur det vissa dagar kan kännas som en evighet, när jag tänker tillbaks på allt jag gjort här, alla saker jag fått se, platser jag besökt och personer jag träffat, lärt känna, blivit vän med, älskat. Oftast tänker jag inte ens på det, att jag varit här så länge, att jag inte alltid kommer att vara här utan att en dag kommer jag åka härifrån, till Sverige igen.
Men idag tänker jag på det. Att ju längre tid jag är här, desto kortare tid är det tills jag åker härifrån. Jag firar 500 dagar i USA, som jag skrev en väldigt lång tid. Men idag är det också 137 dagar kvar tills min au pair-tid är över. Det är tvärtom en väldigt kort tid, med tanke på hur lång jag varit här.
Jag ser mig själv som en "glaset är halvfullt"-person, och försöker att alltid se det positiva i allting. Det gör jag även idag, trots att jag insett att tiden jag har kvar är så mycket kortare än den som gått. Jag är tacksam över att jag varit här en så lång tid. Jag är också tacksam över att jag får vara kvar här ännu ett tag, även fast det inte är lika länge. När jag ser tillbaka på allt jag hunnit vara med om under den här tiden, vet jag att jag har en tid fylld avmassa äventyr och glädje framför mig. Tid är trots allt bara en illusion.
Time, as we know it, is only an illusion. We usually think of time as having three parts - Past, Present, Future. But what is the Past - only a collection of memories. We can't experience the Past, we can only remember it. And we can only remember it in the Present (furthermore, our memories are noticeably unreliable). There is no objective thing that we call the Past; it can't be measured in any way; our only contact with it is in the Present.
And what is the Future - only a mental construct in the Present. We can't experience the Future until it "becomes" the Present. Until then it only a hope and dream. We can project what the Future may be like, but we are considerably less accurate than when we remember the Past. There is no objective thing that we call the Future; it can't be measured in any way; our only contact with it is in the Present. That leaves us with only the Present - the ever changing Present. Time is an illusion we created to try and measure the rate of change of the Present. It's always NOW. But it's an ever changing NOW. In a effort to cope with the change, we have invented time. It's a handy mental device that helps us deal with the higher order derivatives of the rate of change. This change that we experience in the ever present Present does have a "direction." Things change in the general direction of having greater entropy. Entropy is a measure of the amount of disorder in a system. That's why when we measure time we find it restricted to one direction (unlike when we measure distance) - things are changing such that the overall system has more and more entropy. Although the illusionary nature of time is the deep truth in this matter, it's not particularly practical. To be totally in harmony with this truth, you'd need to wear a watch that always said "now". But you'd be late for a lot of meetings.... Leigh Brasington
Men idag tänker jag på det. Att ju längre tid jag är här, desto kortare tid är det tills jag åker härifrån. Jag firar 500 dagar i USA, som jag skrev en väldigt lång tid. Men idag är det också 137 dagar kvar tills min au pair-tid är över. Det är tvärtom en väldigt kort tid, med tanke på hur lång jag varit här.
Jag ser mig själv som en "glaset är halvfullt"-person, och försöker att alltid se det positiva i allting. Det gör jag även idag, trots att jag insett att tiden jag har kvar är så mycket kortare än den som gått. Jag är tacksam över att jag varit här en så lång tid. Jag är också tacksam över att jag får vara kvar här ännu ett tag, även fast det inte är lika länge. När jag ser tillbaka på allt jag hunnit vara med om under den här tiden, vet jag att jag har en tid fylld avmassa äventyr och glädje framför mig. Tid är trots allt bara en illusion.
Time, as we know it, is only an illusion. We usually think of time as having three parts - Past, Present, Future. But what is the Past - only a collection of memories. We can't experience the Past, we can only remember it. And we can only remember it in the Present (furthermore, our memories are noticeably unreliable). There is no objective thing that we call the Past; it can't be measured in any way; our only contact with it is in the Present.
And what is the Future - only a mental construct in the Present. We can't experience the Future until it "becomes" the Present. Until then it only a hope and dream. We can project what the Future may be like, but we are considerably less accurate than when we remember the Past. There is no objective thing that we call the Future; it can't be measured in any way; our only contact with it is in the Present. That leaves us with only the Present - the ever changing Present. Time is an illusion we created to try and measure the rate of change of the Present. It's always NOW. But it's an ever changing NOW. In a effort to cope with the change, we have invented time. It's a handy mental device that helps us deal with the higher order derivatives of the rate of change. This change that we experience in the ever present Present does have a "direction." Things change in the general direction of having greater entropy. Entropy is a measure of the amount of disorder in a system. That's why when we measure time we find it restricted to one direction (unlike when we measure distance) - things are changing such that the overall system has more and more entropy. Although the illusionary nature of time is the deep truth in this matter, it's not particularly practical. To be totally in harmony with this truth, you'd need to wear a watch that always said "now". But you'd be late for a lot of meetings.... Leigh Brasington
tisdag, november 19, 2013
MY BLOG
Under min korta promenad hem från gymmet idag började jag tänka på bloggen och vad jag skriver här. Jag tänkte också på vad jag brukade skriva. Sedan tänkte jag på hur mitt au pair-liv ser ut nu jämfört med hur det såg ut för ett år sedan. Nu har jag skrivit ett inlägg om alla tankar det väckte. Kanske inte intressant för alla att läsa därför gjorde jag en kort sammanfattning också i slutet. Här kommer en liten del av min överbelastade hjärna:
För ett år sedan hade jag varit här i nästan 3 månader. Det är ändå ett tag, jag hade kommit in i jobbet, lärt mig Seattle, skaffat mig fina vänner. Jag hade skapat mig ett nytt liv, ett au pair-liv liksom, det där typiska livet man har som au pair med det klassiska Starbucksträffar med vänner, roliga utflykter med värdbarnen, upptäckandet av nya ställen.
Ett år senare lever jag fortfarande ett au pair-liv, men det känns väldigt långt från det där klassiska. Jag ser inte längre på det som just det "au pair-livet" jag hade tänkt mig innan jag kom hit och som jag levt större delen av tiden här. Det är inte ofta jag går till Starbucks för att träffa nån ny au pair i området. Jag har inte så mycket tid till att göra några större projekt med mina värdbarn som att åka till zoo:et för de går i skolan större delen av dagen. Seattle, och närliggande områden till och med, känner jag till utan och innan, det är inte ofta jag använder gps:en längre.
Min vardag ser verkligen annorlunda ut nu än för ett år sedan. Det känns annorlunda, jag tänker och ser på saker annorlunda. Jag ser inte längre på livet här som en resa, jag ser på det som just det, mitt liv, min vardag. Det är inte längre "åååååhh vad gulligt" när E säger att hon älskar mig, det är så självklart att hon gör det, lika självklart som att jag älskar henne tillbaks. Det är inte längre så att jag behöver fråga A "vem var den där tjejen du lekte med", utan istället säger jag hej till hennes kompis och frågar hur det är med henne och om skolan varit bra, för jag vet precis vem hon och hennes föräldrar är. Jag kollar inte längre upp vilken buss jag ska ta och vilken tid den går och vart exakt jag ska hoppa av när jag ska åka nånstans, jag bara går till bussplatsen och sedan går allt på autopilot. Jag skulle aldrig någonsin gå vilse i Seattle. Jag går inte längre in på gymmet och gömmer mig i cardio-rummet eller i ett hörn med några maskiner, utan nu snackar jag med personalen, hejar på de jag känner igen och vet precis var jag ska gå för att hitta den utrustning jag behöver.
Jag säger inte att det är bra eller dåligt, bara att mitt liv ser annorlunda ut nu. Jag har varit här så pass länge att allt känns så naturligt. Mina blogginlägg är inte lika au pair-inriktade som de brukade vara. Jag antar att jag skrivit om det mesta man känner och upplever som au pair redan. Och just nu är mitt liv mer just det, MITT LIV, det känns som ett vanligt liv. Och därför blir det det jag skriver om. Jag har inte massa berg-och-dalbane-känslor som man kan ha som au pair, jag känner mig inte osäker i engelskan, den är ju nu nästan lika självklart som svenskan!
På senaste tiden har jag känt som att jag inte bloggat så bra just på grund av detta. Det känns som att jag inte skriver om tillräckligt mycket "au pair-saker", utan mer "det här har jag gjort idag" och mycket om träning. Jag har känt lite prestationsångest över det, att jag borde skriva mer au pair-relaterade saker. Folk som klickar hit och vill läsa en au pair-blogg får läsa om mina nya löpskor istället.
Men med detta inlägg släpper jag den prestationsångesten, för jag har insett att ända sedan jag började den här bloggen har jag skrivit om mitt liv. När jag började var jag en blivande au pair. I mitten var jag au pair. Nu är jag en svensk tjej som bor i USA och jobbar och bor med en familj för att ta hand om deras barn, som en familjemedlem. Jag älskar att träna. Jag har en hel hög med fantastiska kompisar som jag lärt känna här. Vi gör ofta massa roligt tillsammans. Jag har två underbara familjer, en som jag bor med här och en som finns hemma i Sverige som jag saknar så mycket. Jag älskar att resa och det finns flera spännande resor inom USA planerade i framtiden. Jag är en tjugo-årig tjej med hela livet och alla möjligheter det bjuder på framför mig, och det är just det jag skriver om här på min blogg. Vad jag gör just nu, med mitt liv.
Sammanfattning: Jag har insett att jag inte längre skriver så mycket om hur det är att vara au pair, utan mer om hur mitt liv ser ut. Och det beror på att vara au pair har blivit så naturligt, det är så mitt liv ser ut. Därför kommer jag från och med nu sluta känna att jag måste skriva inlägg som handlar om hur man på bästa sätt förbereder sig för att åka som au pair, eller hur man tacklar problem med värdfamiljen eller sånt. Jag kommer att skriva vad jag känner för, vare sig det är ett inlägg om hemlängtan, vad jag gjort i helgen eller hur det gick på gymmet idag. Jag har alltid sett på den här bloggen som min au pair-bogg. Från och med nu ser jag på den som min blogg där jag skriver om min vardag och precis vad jag vill!
För ett år sedan hade jag varit här i nästan 3 månader. Det är ändå ett tag, jag hade kommit in i jobbet, lärt mig Seattle, skaffat mig fina vänner. Jag hade skapat mig ett nytt liv, ett au pair-liv liksom, det där typiska livet man har som au pair med det klassiska Starbucksträffar med vänner, roliga utflykter med värdbarnen, upptäckandet av nya ställen.
Ett år senare lever jag fortfarande ett au pair-liv, men det känns väldigt långt från det där klassiska. Jag ser inte längre på det som just det "au pair-livet" jag hade tänkt mig innan jag kom hit och som jag levt större delen av tiden här. Det är inte ofta jag går till Starbucks för att träffa nån ny au pair i området. Jag har inte så mycket tid till att göra några större projekt med mina värdbarn som att åka till zoo:et för de går i skolan större delen av dagen. Seattle, och närliggande områden till och med, känner jag till utan och innan, det är inte ofta jag använder gps:en längre.
Min vardag ser verkligen annorlunda ut nu än för ett år sedan. Det känns annorlunda, jag tänker och ser på saker annorlunda. Jag ser inte längre på livet här som en resa, jag ser på det som just det, mitt liv, min vardag. Det är inte längre "åååååhh vad gulligt" när E säger att hon älskar mig, det är så självklart att hon gör det, lika självklart som att jag älskar henne tillbaks. Det är inte längre så att jag behöver fråga A "vem var den där tjejen du lekte med", utan istället säger jag hej till hennes kompis och frågar hur det är med henne och om skolan varit bra, för jag vet precis vem hon och hennes föräldrar är. Jag kollar inte längre upp vilken buss jag ska ta och vilken tid den går och vart exakt jag ska hoppa av när jag ska åka nånstans, jag bara går till bussplatsen och sedan går allt på autopilot. Jag skulle aldrig någonsin gå vilse i Seattle. Jag går inte längre in på gymmet och gömmer mig i cardio-rummet eller i ett hörn med några maskiner, utan nu snackar jag med personalen, hejar på de jag känner igen och vet precis var jag ska gå för att hitta den utrustning jag behöver.
Jag säger inte att det är bra eller dåligt, bara att mitt liv ser annorlunda ut nu. Jag har varit här så pass länge att allt känns så naturligt. Mina blogginlägg är inte lika au pair-inriktade som de brukade vara. Jag antar att jag skrivit om det mesta man känner och upplever som au pair redan. Och just nu är mitt liv mer just det, MITT LIV, det känns som ett vanligt liv. Och därför blir det det jag skriver om. Jag har inte massa berg-och-dalbane-känslor som man kan ha som au pair, jag känner mig inte osäker i engelskan, den är ju nu nästan lika självklart som svenskan!
På senaste tiden har jag känt som att jag inte bloggat så bra just på grund av detta. Det känns som att jag inte skriver om tillräckligt mycket "au pair-saker", utan mer "det här har jag gjort idag" och mycket om träning. Jag har känt lite prestationsångest över det, att jag borde skriva mer au pair-relaterade saker. Folk som klickar hit och vill läsa en au pair-blogg får läsa om mina nya löpskor istället.
Men med detta inlägg släpper jag den prestationsångesten, för jag har insett att ända sedan jag började den här bloggen har jag skrivit om mitt liv. När jag började var jag en blivande au pair. I mitten var jag au pair. Nu är jag en svensk tjej som bor i USA och jobbar och bor med en familj för att ta hand om deras barn, som en familjemedlem. Jag älskar att träna. Jag har en hel hög med fantastiska kompisar som jag lärt känna här. Vi gör ofta massa roligt tillsammans. Jag har två underbara familjer, en som jag bor med här och en som finns hemma i Sverige som jag saknar så mycket. Jag älskar att resa och det finns flera spännande resor inom USA planerade i framtiden. Jag är en tjugo-årig tjej med hela livet och alla möjligheter det bjuder på framför mig, och det är just det jag skriver om här på min blogg. Vad jag gör just nu, med mitt liv.
Sammanfattning: Jag har insett att jag inte längre skriver så mycket om hur det är att vara au pair, utan mer om hur mitt liv ser ut. Och det beror på att vara au pair har blivit så naturligt, det är så mitt liv ser ut. Därför kommer jag från och med nu sluta känna att jag måste skriva inlägg som handlar om hur man på bästa sätt förbereder sig för att åka som au pair, eller hur man tacklar problem med värdfamiljen eller sånt. Jag kommer att skriva vad jag känner för, vare sig det är ett inlägg om hemlängtan, vad jag gjort i helgen eller hur det gick på gymmet idag. Jag har alltid sett på den här bloggen som min au pair-bogg. Från och med nu ser jag på den som min blogg där jag skriver om min vardag och precis vad jag vill!
tisdag, oktober 01, 2013
QUESTION ABOUT EXTENDING
I det här momentet av inspiration då jag i förra inlägget skrev lite om att jag haft en lite tuff dag tänkte jag passa på att svara på en fråga jag fick häromdan som handlade just om det och min förlägning!
Hej Malin!
Jag hittade din blogg och läste lite om dina tankar med förlängning. Jag är inne i min 8:e månad och ska snart bestämma mig om jag vill förlänga eller inte. Jag ääälskar min värdfamilj och jag överväger verkligen att stanna i 9 månader till. Men jag är också väldigt "torn" eftersom såklart har man dåliga dagar också när barnen är super jobbiga osv. Hur gör du det när du har dåliga dagar och tänker, nuuuuu ångrar jag att jag inte åkte hem? Åkte du hem till Sverige imellan slutet av ditt år och innan dina 9 månader ? Tack för svar. Amanda.
Hej Malin!
Jag hittade din blogg och läste lite om dina tankar med förlängning. Jag är inne i min 8:e månad och ska snart bestämma mig om jag vill förlänga eller inte. Jag ääälskar min värdfamilj och jag överväger verkligen att stanna i 9 månader till. Men jag är också väldigt "torn" eftersom såklart har man dåliga dagar också när barnen är super jobbiga osv. Hur gör du det när du har dåliga dagar och tänker, nuuuuu ångrar jag att jag inte åkte hem? Åkte du hem till Sverige imellan slutet av ditt år och innan dina 9 månader ? Tack för svar. Amanda.
For starters, Jag ångrar inte en minsta liten ynka pytte bit att jag förlängde!! Jag visste från första början att jag gjorde rätt val, och det har jag vetat ända sedan dess! Men det betyder inte att tanken "tänk om" inte fanns. Det är inte ett litet val man gör, såklart får man känna lite doubts, det betyder inte att det inte är rätt val. Jag var mest orolig för att jag skulle ångra mig för att jag blev less på au pair-livet, att jag skulle gå runt och tänka att jaha då gör jag det här igen, hade jag inte förlängt hade jag kunnat gjort något helt annat mycket roligare nu. Men innerst inne visste jag ju hela tiden att det inte var sant. Vad tusan skulle jag kunnat gjort hemma i lilla Lugnvik jämfört med i storstan Seattle!?
Jag förstår att du är kluven, de där dåliga dagarna kommer inte att försvinna, det kommer alltid att finnas dåliga dagar. Men de finns inte bara för att du är en au pair. Om du inte förlänger kommer du fortfarande ha dåliga dagar, bara hemma i Sverige, förmodligen i andra situationer, med andra personer. Så då kommer frågan, vill du ha de dåliga dagarna i livet i Sverige eller i livet i USA? Barn är jävligt jobbig ibland, men jag är säker på att det finns andra saker i Sverige som är minst lika jobbiga.
Om du inte märkt vilken sida jag försöker styra in dig på så kan jag säga det, förläng! Har du tänkt på det seriöst och känner att du vill göra det, då tycker jag att du ska köra på det. Du måste inte stanna ett helt år själv tyckte jag att sex månader var för lite, ett år för mycket, nio alldeles perfekt! Den största grejen är, den här chansen kommer aldrig att komma tillbaka. Du kommer aldrig mer bo i din värdfamilj (som du säger att du älskar btw utropstecken! Det kan inte alla au pairer säga om sin värdfamilj tyvärr), du kommer aldrig mer bo i USA (om du inte lyckas få ett jobb som ingen annan amerikanare kan göra lika bra, vilket inte är det lättaste!), det här livet som vi lever, det är ju helt fantastiskt! Vilka möjligheter vi har, vilka äventyr vi får vara med om, vilka fantastiska personer vi får lära känna. Men visst, au pair-livet suger ibland. Det är jobbigt att bo med sin chef, att vara en i familjen men ändå inte, man är begränsad av jobb och pengar. Men när har man aldrig varit det? Sverige kommer alltid att finnas kvar, du har ett helt liv framför dig där du kommer att bo själv och göra som du vill, ha ett annat jobb, leva ett annat liv. Varför stressa det här om du inte känner di klar än? Vad är ett år mer av de 70,80,90 !? år du har framför dig, när du får så himla mycket ut av det.
Jag åkte inte hem till Sverige innan min förlängning, men jag ska åka hem och hälsa på över jul! Jag tror att det hade varit väldigt jobbigt att förlänga utan att åka hem, för mig äär det för lång tid att vara hemifrån. Så boka en resa he mtill Sverige för att hälsa på, då har du det att se fram emot! Och jag lovar, du kommer ha en sjukt mycket bättre vecka än om du skulle åkt hem för gott. Och det bästa? Du får komma tillbaks till USA och verkligen klämma ur det sista innan det är dags att åka hem på riktigt!
Jag har aldrig känt att jag ångrar att jag inte åkt hem. Men jag har absolut haft dagar då det kännts tyngre än andra att vara au pair. Tanken kan smyga sig på att, nu hade jag kunnat vara hemma. Men det är bara i the moment av ledsenheten. För ska man tänka realistiskt, hade jag varit hemma så hade jag inte varit nå lyckligare för det. Jag hade varit less efter två veckor och längtat tillbaks till min familj och mitt liv här. De lyckliga dagarna väger upp de mindre lyckliga för mig. Jag står ut med de sämre för att få uppleva de där fantastiska som jag inte hade kunnat uppleva hemma. Om en vecka ligger jag på playan i Hawaii, det hade jag inte gjort om jag åkt hem. Helgen efter jag kommit hem därifrån åker jag på en partyweekend i Kanada, skulle aldrig någonsin vilja yta ut det till en utgång hemma. Två helger senare får jag upptäcka DC och två veckor efter det LA. Vart kommer man på en weekend hemma i Sverige, och för dem pengarna!? Jag försöker helt enkelt tänak på allt det bra när det känns dåligt, anledningarna till att jag förlängde.
Jag har haft flera kompisar som förlängt. Alla har någon gång tänkt tanken att jag skulle kunna varit hemma nu. Men ingen av dem har ångrat sitt beslut. För har du väl tänkt tanken att du nog vill förlänga, då ska du göra det oc hdu kommer nog inte ångra dig! För däremot har varenda en av mina vänner som åkt hem varit ledsna och besvikna och längtat tillbaks till sitt au pair-liv. Om du inte förlänger tror jag att du kommer att ångra det beslutet. Men om du förlänger har jag svårt att se hur man kan ångra det? Och om du skulle göra det, då kan du alltid bara boka en biljett hem igen, du kan inte lika lätt boka en tillbaks till ditt au pair-liv.
Sorry för ett långt svar, men efter en tuff dag kändes det skönt även för mig att få skriva av mig lite och påminna mig själv om vilket överlägset bra beslut jag gjorde i att förlänga! Hoppas det var till hjälp :)
TO BE A PARENT
Igår firade jag 400 dagar i USA, wow! Det är en väldigt lång tid att vara hemifrån. Den tanken har snurrat i mitt huvud idag lite grann efter ett skype-samtal med lillasyster imorse. Jag saknar henne så himla mycket. Och jag saknar mamma och pappa, resten av släkten, mina vänner, saker, smaker, dofter, det finns mycket man saknar efter att ha varit utan det i 400 dagar. Jag har väl länge "saknat" Moa, men nu SAKNAR jag henne verkligen. Det är bara så konstigt att vara borta från hemmet så länge som jag varit. Första gången jag flyttar hemifrån och jag drar till en annan kontinent i nästan två år, ingen liten sak direkt.
Det var väldigt kul att skypa med henne imorse! Det var för kul! Vi pratade och planerade mitt besök i Sverige över jul, och shit vad sjukt mycket jag längtar tills dess nu. Jag längtar så jag nästan spricker! Och det är ju bra, att ha något kul att se fram emot. Men det är inte alltid bra att gå och längta efter något så man glömmer att leva i nuet. Och det var ju ett av de sakerna jag bestämde mig för nu på senaste Rosh Hashana, att jag skulle leva i nuet och inte i framtiden eller dåtiden.
Men det är svårt att inte längta kvällar som denna. När man har pratat med syrran i över en timme om hur kul det kommer bli när vi ses igen, och tjejerna här hemma har varit extra svåra ikväll och sagt saker som jag vet att de egentligen inte menar. Men man tar åt sig ändå, även fast de är barn och inte vet bättre. Så är det för alla au pairer, även fast de inte är våra egna barn blir vi ledsna när de säger något elakt. För vi bryr oss, vi bryr oss så mycket om de där små liven. Vi pratar om dem som "mina barn" om vi ska berätta något om dem för våra kompisar. Vi älskar dem, och det finns inget vi inte skulle göra för dem. Så självklart blir man ledsen när man ger all energi man har på att göra dem lyckliga, men inte får uppskattning tillbaks.
Jag kan inte tänka mig hur mycket mer jobbigt det måste vara som förälder, och det är inte förrän nu under min tid som au pair, jag inser hur mycket jag måste ha sårat mina egna föräldrar under min uppväxt. Hur svår jag måste ha varit ibland, och jag önskar att jag hade gjort saker annorlunda, inte varit så elak, inte sagt att jag hatar mamma och pappa, skrikit att de är de dummaste i världen. För det är ju inte sant. Jag älskar dem mer än allt annat här i världen, och kan inte ens föreställa mig hur mycket saker de har gjort för mig, ställt upp för mig och alltid funnits där. Det är nog inte förrän jag kommer hem när min au pair-tid är över som jag verkligen kommer kunna säga att jag har växt ifrån allt sånt, inte förrän nu när jag vet hur det är.
Att vara au pair har gett mig en annan syn på så många olika saker. Inte minst hur det är att vara en förälder. Är ganska säker på att jag själv kommer bli en bättre förälder (om sisådär 100 år) efter att ha jobbat som au pair än vad jag hade varit innan. Det är så vanligt nu för tiden att man skaffar barn tidigt, utan att veta vad man ger sig in på. Bebisar är ju så himla söta! Men en jävla massa jobb är de också. Och de kommer inte alltid vara sådär småa och gulliga, man kommer inte alltid kunna bära omkring på dem och kunna göra som man själv vill. De ska uppfostras, växa upp till vuxna individer, och det är föräldrarnas ansvar att se till att det blir en bra person av den där bebisen.
Det är det största ansvaret jag någonsin kommer att ta på mig. Och det längsta. När man skaffar barn skriver man inte på ett kontrakt att passa en liten söt bebis ett år som man kan göra som au pair, sedan åka hem med massa fina foton och minnen, fortsätta leva sitt liv utan barn, se världen och upptäcka allt annat livet har att erbjuda. När man bli förälder är det ett jobb för resten av livet 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan. Har du en gång blivit en förälder kommer du alltid att vara det. Om 10 år, 20 år, 50 år, resten av ditt liv. Hur mycket jag än älskar "mina" tjejer, är jag glad att jag inte har några tjejer som är MINA, inte än. För vad man än kan tro, så jobbar jag faktiskt med att ta hand om barn. Ja, det är verkligen ett jobb. Men jag får semester!
Det var väldigt kul att skypa med henne imorse! Det var för kul! Vi pratade och planerade mitt besök i Sverige över jul, och shit vad sjukt mycket jag längtar tills dess nu. Jag längtar så jag nästan spricker! Och det är ju bra, att ha något kul att se fram emot. Men det är inte alltid bra att gå och längta efter något så man glömmer att leva i nuet. Och det var ju ett av de sakerna jag bestämde mig för nu på senaste Rosh Hashana, att jag skulle leva i nuet och inte i framtiden eller dåtiden.
Men det är svårt att inte längta kvällar som denna. När man har pratat med syrran i över en timme om hur kul det kommer bli när vi ses igen, och tjejerna här hemma har varit extra svåra ikväll och sagt saker som jag vet att de egentligen inte menar. Men man tar åt sig ändå, även fast de är barn och inte vet bättre. Så är det för alla au pairer, även fast de inte är våra egna barn blir vi ledsna när de säger något elakt. För vi bryr oss, vi bryr oss så mycket om de där små liven. Vi pratar om dem som "mina barn" om vi ska berätta något om dem för våra kompisar. Vi älskar dem, och det finns inget vi inte skulle göra för dem. Så självklart blir man ledsen när man ger all energi man har på att göra dem lyckliga, men inte får uppskattning tillbaks.
Jag kan inte tänka mig hur mycket mer jobbigt det måste vara som förälder, och det är inte förrän nu under min tid som au pair, jag inser hur mycket jag måste ha sårat mina egna föräldrar under min uppväxt. Hur svår jag måste ha varit ibland, och jag önskar att jag hade gjort saker annorlunda, inte varit så elak, inte sagt att jag hatar mamma och pappa, skrikit att de är de dummaste i världen. För det är ju inte sant. Jag älskar dem mer än allt annat här i världen, och kan inte ens föreställa mig hur mycket saker de har gjort för mig, ställt upp för mig och alltid funnits där. Det är nog inte förrän jag kommer hem när min au pair-tid är över som jag verkligen kommer kunna säga att jag har växt ifrån allt sånt, inte förrän nu när jag vet hur det är.
Att vara au pair har gett mig en annan syn på så många olika saker. Inte minst hur det är att vara en förälder. Är ganska säker på att jag själv kommer bli en bättre förälder (om sisådär 100 år) efter att ha jobbat som au pair än vad jag hade varit innan. Det är så vanligt nu för tiden att man skaffar barn tidigt, utan att veta vad man ger sig in på. Bebisar är ju så himla söta! Men en jävla massa jobb är de också. Och de kommer inte alltid vara sådär småa och gulliga, man kommer inte alltid kunna bära omkring på dem och kunna göra som man själv vill. De ska uppfostras, växa upp till vuxna individer, och det är föräldrarnas ansvar att se till att det blir en bra person av den där bebisen.
Det är det största ansvaret jag någonsin kommer att ta på mig. Och det längsta. När man skaffar barn skriver man inte på ett kontrakt att passa en liten söt bebis ett år som man kan göra som au pair, sedan åka hem med massa fina foton och minnen, fortsätta leva sitt liv utan barn, se världen och upptäcka allt annat livet har att erbjuda. När man bli förälder är det ett jobb för resten av livet 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan. Har du en gång blivit en förälder kommer du alltid att vara det. Om 10 år, 20 år, 50 år, resten av ditt liv. Hur mycket jag än älskar "mina" tjejer, är jag glad att jag inte har några tjejer som är MINA, inte än. För vad man än kan tro, så jobbar jag faktiskt med att ta hand om barn. Ja, det är verkligen ett jobb. Men jag får semester!
måndag, september 16, 2013
AUF WIEDERSEHEN
Rivstartade veckan med att kliva upp klockan 9 imorse, äta frulle och sedan ett löppass på det. Hann knappt byta om innan jag skulle möta upp Annalena, hennes nya au pair och Madde på Starbucks. Det var sista gången jag träffade Annalena, som det känns nu var det inte sista gången någonsin, vi har pratat om att hon ska komma och hälsa på i Sverige och jag ska komma till Tyskland (hon bor i Berlin, så det är något som definitivt står högt på listan, skulle vara häftigt!), men det var sista gången vi träffades här i vårt älskade Seattle, som au pairer.
Hon är den au pair jag känt längst, den jag träffade när jag klev in på mitt rum på Training School i New York, som jag satt bredvid på planet till Seattle, som alltid funnits här, skrattat och gråtit med, gjort knäppa och roliga saker tillsammans med, delat så mycket. Nu känns det verkligen att förlängningen börjar på riktigt, när jag är "den enda kvar" av oss som kom hit tillsammans.
Det var ledsamt att säga hej då, jag är så dålig på hej dån. Jag menar, hur gör man? Hur säger man hej då till en person som står en så nära, som sticker till ett helt annat land och man inte vet när man får se igen? Det är inte lätt, jag har svårt att hitta orden när jag står där, och tårar är inget jag fäller så lätt. Men vi kunde inte låta bli att skiljas med ett leende på läpparna, vilket är passande om man tänker på vilken fin vänskap vi har. Efter alla "Good bye, don't cry, we'll meet again in Sweden and in Germany and we'll Skype, take care, good luck" och en sista kram säger Annalena: "Good bye" jag: "Auf wiedersehen" Annalena: "Jag älskar dig" Jag: "Ich liebe dich". Och det fick oss båda att skiljas med ett leende på läpparna, och ett sista bevis på hur mycket vi älskar au pair-världen! Att man kan komma från två olika ställen i världen, ha så skilda kulturer och prata två helt olika språk, men ändå bli så nära vänner. Dela med sig av historier från sina hem, lära av varandras kulturer och till och med prata varandras språk. Det är det finaste jag vet med au pair-vänskap.
Efter det gick jag på gymmet en timme innan jag duschade och sedan hämtade E på skolan. Hon hade huvudvärk och var lite hängig så istället för att gå på ballet gick hon och la sig i sängen och somnade! Jag hämtade A på gymnastiken, vi hade middag och nu sitter jag här! Funderar på om jag ska ta tag i läxan inför weekendkursen i november, men november, det känns himla långt borta alltså.
Efter det gick jag på gymmet en timme innan jag duschade och sedan hämtade E på skolan. Hon hade huvudvärk och var lite hängig så istället för att gå på ballet gick hon och la sig i sängen och somnade! Jag hämtade A på gymnastiken, vi hade middag och nu sitter jag här! Funderar på om jag ska ta tag i läxan inför weekendkursen i november, men november, det känns himla långt borta alltså.
tisdag, september 03, 2013
100 REASONS
Sitter och läser just nu och läser om "100 reasons to love Seattle", och ja jag håller med, vad jag älskar denna stad!!
tisdag, augusti 27, 2013
1 YEAR
Idag var det ett år sedan jag klev på tåget i Sundvsall och sa hej då till alla jag kände och all min trygghet. Jag tog ett steg (snarare ett enormt hopp utför en klippa) ut till en helt ny värld som var alldeles okänd för mig. Jag visste inte riktigt vad som väntade. Jag flyttade till ett nytt land, en ny kontinent, där jag aldrig varit förr. Jag kände ingen och hade ingenting annat med mig än det jag tryckt ner i mina två väskor.
Det låter ju helt sjukt nu när jag tänker tillbaks på det. Hur fan vågade jag!? Snacka om att ta steget ut till det okända. Jag är förvånad att jag inte var mer rädd. Inte för att jag hade behövt vara det, se på mig nu liksom, hur otroligt bra allt turned out to be. Men det kunde jag ju inte ha vetat då.
Något som verkligen fick mig att bestämma mig för att åka som au pair var att alla före detta au pairer jag frågade, eller läste på deras bloggar, sa att det var det bästa valet de någonsin gjort, att åka som au pair. Att de utvecklats så himla mycket under året, blivit mer ansvarsfulla och mogna, fått en annan syn på livet och världen. Växt mer som person helt enkelt, blivit en bättre version av sig själv än innan de åkte. Mer självsäker.
Såklart man blir det tänkte jag. Det där är ju något alla säger, och vadå det är väl klart man blir det av att flytta till USA och bo där ett år, säger ju sig självt. Och jag antar att det är så ni som läser det här nu också tänker. Men det är så mycket mer än det. Sättet jag känner just nu, efter att ha varit här ett år. Det sättet jag har utvecklats på och den person jag blivit. Jag hade aldrig trott att det här året kunde göra så mycket som det har gjort. Det är en sak att läsa om hur det har förändrat andra, en annan sak att uppleva det själv.
Det är lätt att slänga iväg ett "Det här är det bästa valet jag gjort i mitt liv, om du funderar på att åka, tveka inte! Du kommer inte att ångra dig". Men när vi skriver så, då menar vi det verkligen, ord för ord. Vi pratar inte om en veckas semester i Turkiet som blev "den grymmaste veckan i hela mitt liv". Det här året blev mycket större än jag någonsin kunnat föreställa mig. Under ett är här har det hänt lika mycket som det gjorde för mig under tre år hemma i Sverige.
Det här var verkligen det bästa valet jag kunde ha gjort, att flytta till USA och jobba som au pair. Och jag menar det verkligen när jag säger: Funderar du på att åka, sluta fundera och ta kontakt med en au pair-organisation idag! Det kommer att bli ditt bästa val du hittills har gjort i ditt liv.
Igår skulle egentligen varit min sista arbetsdag. Idag hade jag kanske varit på väg till något spännande resmål här i USA och på så vis påbörjat min resemånad. Eller så hade jag kanske suttit på ett flygplan hem till Sverige nu, vem vet? Istället har jag nio månader kvar här i fina Seattle, i min fina värdfamilj, tillsammans med mina fina vänner och fortsätter att leva mitt fina amerikanska liv. Jag är glad att jag tog steget ut för ett år sedan. Och jag är ännu gladare över att jag tog steget att förlänga, för jag är inte redo att flytta hem till Sverige. Inte än.
Det låter ju helt sjukt nu när jag tänker tillbaks på det. Hur fan vågade jag!? Snacka om att ta steget ut till det okända. Jag är förvånad att jag inte var mer rädd. Inte för att jag hade behövt vara det, se på mig nu liksom, hur otroligt bra allt turned out to be. Men det kunde jag ju inte ha vetat då.
Något som verkligen fick mig att bestämma mig för att åka som au pair var att alla före detta au pairer jag frågade, eller läste på deras bloggar, sa att det var det bästa valet de någonsin gjort, att åka som au pair. Att de utvecklats så himla mycket under året, blivit mer ansvarsfulla och mogna, fått en annan syn på livet och världen. Växt mer som person helt enkelt, blivit en bättre version av sig själv än innan de åkte. Mer självsäker.
Såklart man blir det tänkte jag. Det där är ju något alla säger, och vadå det är väl klart man blir det av att flytta till USA och bo där ett år, säger ju sig självt. Och jag antar att det är så ni som läser det här nu också tänker. Men det är så mycket mer än det. Sättet jag känner just nu, efter att ha varit här ett år. Det sättet jag har utvecklats på och den person jag blivit. Jag hade aldrig trott att det här året kunde göra så mycket som det har gjort. Det är en sak att läsa om hur det har förändrat andra, en annan sak att uppleva det själv.
Det är lätt att slänga iväg ett "Det här är det bästa valet jag gjort i mitt liv, om du funderar på att åka, tveka inte! Du kommer inte att ångra dig". Men när vi skriver så, då menar vi det verkligen, ord för ord. Vi pratar inte om en veckas semester i Turkiet som blev "den grymmaste veckan i hela mitt liv". Det här året blev mycket större än jag någonsin kunnat föreställa mig. Under ett är här har det hänt lika mycket som det gjorde för mig under tre år hemma i Sverige.
Det här var verkligen det bästa valet jag kunde ha gjort, att flytta till USA och jobba som au pair. Och jag menar det verkligen när jag säger: Funderar du på att åka, sluta fundera och ta kontakt med en au pair-organisation idag! Det kommer att bli ditt bästa val du hittills har gjort i ditt liv.
Igår skulle egentligen varit min sista arbetsdag. Idag hade jag kanske varit på väg till något spännande resmål här i USA och på så vis påbörjat min resemånad. Eller så hade jag kanske suttit på ett flygplan hem till Sverige nu, vem vet? Istället har jag nio månader kvar här i fina Seattle, i min fina värdfamilj, tillsammans med mina fina vänner och fortsätter att leva mitt fina amerikanska liv. Jag är glad att jag tog steget ut för ett år sedan. Och jag är ännu gladare över att jag tog steget att förlänga, för jag är inte redo att flytta hem till Sverige. Inte än.
På flygplanet på väg hit, för ett år sedan
torsdag, juni 27, 2013
10 MONTHS
Ikväll går jag och lägger mig med en liten klump i magen. Har nyss kommit in efter att ha spenderat kvällen med Rebecka, som åker hem om ca 3 veckor. 3 veckor. Jag har vetat i flera månader att det är då hon kommer åka hem, den 17e juli, men ju mer det har närmat sig desto mindre har jag velat inse att det snart är dags. Har hela tiden täntk att ja men det är länge kvar, den dagen kommer, men inte än. Men nu är den faktiskt snart här. det börjar bli så lite tid kvar att man verkligen kan känna det, räkna på fingrarna hur många fler gånger vi kommer att träffas. ¨
Som vanligt pratade vi massa om livet, speciellt au pair-livet, jämförde hur det är nu efter nästan ett år jämfört med när man kom. Kom fram till detta: första månaderna som au pair, då gör man så sjukt mycket saker, man träffar nytt folk hela tiden och är busy dygnet runt. I början är det som att man är på en resa. Allt är nytt och spännande, till och med värdfamiljen och huset som man ska kalla sitt hem. Det känns verkligen som att man reser och vill upptäcka allt på det sättet man gör när man är på semester. När man har varit här så pass länge som vi har nu, då är det inte på samma sätt. Man träffar inte sina vänner varje dag, utan man gör mer vardagssaker som att gå på gymmet eller bara hänger hemma. Värdfamiljen är inte längre främmande, utan verkligen som ens familj (skulle säga något häromdan om min värdfamilj och min riktiga familj i Sverige. Men det blev såhär: Min riktiga familj och min familj i Sverige. Haha, vem är min riktiga familj egentligen? Den jag bor med eller den som finns på andra sidan jorden?) och man har verkligen sitt hem här. Det är den stora skillnaden mellan att vara en ny au pair och en "gammal", man är inte längre på en resa till USA, utan man bor här.
Anyway, jag älskar att vara med Rebecka, jag älskar Rebecka! Och därför var det verkligen med en klump i magen jag kramade henne hej då idag för jag har insett att vår tid tillsammans här håller på att rinna ut, snart åker hon hem. Det är som att min kropp inte vill inse det, men går snart inte att undvika längre. Hennes 12 månader är snart över, och jag har 11 kvar.
Men trots det är jag så sjukt glad att jag har lång tid kvar här! Eller lång och lång, i förrgår kollade jag på almanackan och insåg att det var den 25e vilket innebär att jag varit här i snart tio månader (tio månader idag för nu är det den 27e!!). Den första tanken som dök upp i mitt huvud var: MEN VA!? Det var ju alldeles nyss precis ett år kvar, vad hände med den här månader!? SHIT nu har jag BARA elva månader kvar, vad ska jag ta mig till!? Sedan kom jag på ironin i det hela, att jag tycker jag har lite tid kvar, när det är hela elva månader. Ni hör ju att jag aldrig kommer kunna känna att jag gjort fel beslut i att förlänga.
Men ja, tio månader idag sedan jag lämnade svensk mark! Måste få uttrycka mig i hur sjukt fort tiden går, även fast det är vad jag sagt sedan jag kom hit. Och som jag också sagt sedan jag kom hit är det sjukt hur sakta den ändå verkar går när man tänker tillbaka på allt jag hunnit med under dessa tio månader. När har jag någonsin besökt tre länder på tio månader? Och har nog skaffat mig fler livserfarenheter sedan jag flyttat hit än vad jag gjort senaste tre åren, och då lärde jag mig ändå väldigt mycket om livet under min gymnasietid. Har alltså lika mycket tid kvar nu, som det har gått sedan jag kom hit (plus en halv månad för att vara exakt). Åh vad jag har det bra ändå.
A frågade idag om jag inte hade velat vara en prinsessa. Jag sa nej. Och hon blev jätteförvånad och frågade varför. Och jag svarade att jag trivs så bra med mitt liv som det är, jag skulle nog inte trivas som prinsessa. Jag tror inte mitt liv skulle kunna vara bättre som prinsessa än som au pair.
Som vanligt pratade vi massa om livet, speciellt au pair-livet, jämförde hur det är nu efter nästan ett år jämfört med när man kom. Kom fram till detta: första månaderna som au pair, då gör man så sjukt mycket saker, man träffar nytt folk hela tiden och är busy dygnet runt. I början är det som att man är på en resa. Allt är nytt och spännande, till och med värdfamiljen och huset som man ska kalla sitt hem. Det känns verkligen som att man reser och vill upptäcka allt på det sättet man gör när man är på semester. När man har varit här så pass länge som vi har nu, då är det inte på samma sätt. Man träffar inte sina vänner varje dag, utan man gör mer vardagssaker som att gå på gymmet eller bara hänger hemma. Värdfamiljen är inte längre främmande, utan verkligen som ens familj (skulle säga något häromdan om min värdfamilj och min riktiga familj i Sverige. Men det blev såhär: Min riktiga familj och min familj i Sverige. Haha, vem är min riktiga familj egentligen? Den jag bor med eller den som finns på andra sidan jorden?) och man har verkligen sitt hem här. Det är den stora skillnaden mellan att vara en ny au pair och en "gammal", man är inte längre på en resa till USA, utan man bor här.
Anyway, jag älskar att vara med Rebecka, jag älskar Rebecka! Och därför var det verkligen med en klump i magen jag kramade henne hej då idag för jag har insett att vår tid tillsammans här håller på att rinna ut, snart åker hon hem. Det är som att min kropp inte vill inse det, men går snart inte att undvika längre. Hennes 12 månader är snart över, och jag har 11 kvar.
Men trots det är jag så sjukt glad att jag har lång tid kvar här! Eller lång och lång, i förrgår kollade jag på almanackan och insåg att det var den 25e vilket innebär att jag varit här i snart tio månader (tio månader idag för nu är det den 27e!!). Den första tanken som dök upp i mitt huvud var: MEN VA!? Det var ju alldeles nyss precis ett år kvar, vad hände med den här månader!? SHIT nu har jag BARA elva månader kvar, vad ska jag ta mig till!? Sedan kom jag på ironin i det hela, att jag tycker jag har lite tid kvar, när det är hela elva månader. Ni hör ju att jag aldrig kommer kunna känna att jag gjort fel beslut i att förlänga.
Men ja, tio månader idag sedan jag lämnade svensk mark! Måste få uttrycka mig i hur sjukt fort tiden går, även fast det är vad jag sagt sedan jag kom hit. Och som jag också sagt sedan jag kom hit är det sjukt hur sakta den ändå verkar går när man tänker tillbaka på allt jag hunnit med under dessa tio månader. När har jag någonsin besökt tre länder på tio månader? Och har nog skaffat mig fler livserfarenheter sedan jag flyttat hit än vad jag gjort senaste tre åren, och då lärde jag mig ändå väldigt mycket om livet under min gymnasietid. Har alltså lika mycket tid kvar nu, som det har gått sedan jag kom hit (plus en halv månad för att vara exakt). Åh vad jag har det bra ändå.
A frågade idag om jag inte hade velat vara en prinsessa. Jag sa nej. Och hon blev jätteförvånad och frågade varför. Och jag svarade att jag trivs så bra med mitt liv som det är, jag skulle nog inte trivas som prinsessa. Jag tror inte mitt liv skulle kunna vara bättre som prinsessa än som au pair.
söndag, juni 09, 2013
THERE'S NO PLACE LIKE HOME
Jag kunde inte låta bli att känna att fy fan vad tråkigt att åka hem till Seattle och börja jobba igen imorgon nu idag när vi satt i bilen och var på väg hem från San Juan och våran kajak-resa och campning över helgen. Men så fort jag klev innanför ytterdörren kom den där känslan, borta bra men hemma bäst, skönt att vara hemma ändå. Även om det innebär att ännu ett fantastiskt äventyr som man sett fram emot är över, och vardagen tar över igen. Det är ju det som är grejen, när man åker som au pair är det ju först och främst för att jobba, inte resa. Allt resande och allt kul man får göra är en bonus. Åker man däremot och backpackar så har man ju sån frihet, man kan åka och göra vad man vill. Men måste säga att jag verkligen föredrar att jobba, bo i och ha USA som utgångspunkt att resa från, än om jag hade varit hemma i Sverige och jobbat där just nu. Möjligheterna är ju en aning större så att säga. Det är väl därför det inte alltid känns så hemskt att komma hem som det bruakr göra när man kommer hem från en resa i Sverige. Då är man hemma och allt är över. Nu har jag gjort en resa över helgen och kommit hem igen, men äventyret är ändå inte över. Allt man gör här blir som en resa under resan typ, fast den stora resan är inte som en resa utan ens liv. Haha, förstår någon?
Anyway, att det känns ok att komma hem och inte så hemskt som man tror att det ska, är ju bara ännu ett tecken på hur bra jag trivs här. Har haft en sjukt bra helg som jag skriver om när jag har fått alla bilder från mina duktiga vänner som faktiskt knäpper kort! På tal om kort och bloggning, jag vet att jag har blivit en sjukt dålig bloggare. När till och med min mamma säger att det är tur att hon läser mina vänners bloggar s hon vet vad jag har för mig och när Rebecka och Maja som har läst min blogg sedan jag började säger rakt ut att Malin, duh ar blivit riktigt dålig på att blogga, du var mycket bättre förut, ja då vet man att det är sant. Jag var mycket bättre i början, både på att skriva oftare, men också bättre innehåll överhuvudtaget. Antar att det är så det är, det är mer spännande i början, nu är det min vardag jag skriver om, inte min resa till USA. Och speciellt nu när det är sommar och sol, jag vill inte sitta här inne framförs datorn och blogga när jag kan göra massa annat kul. Jag vill inte känna att bloggen ska bli en börda, att ajg msåte skriva. Men samtidigt vill jag skriva, och att det ska vara bra, bättre än vad detvarit på senaste tiden. Så jag ska försöka bättra mig, men inte om jag känner att det inte är värt tiden. Vi får se vad som händer. Men att sluta blogga, det kommer i alla fall inte att hända, no worries där! Nu ska jag släcka lampan för jag är jättetrött, sov inte alls i tältet i natt, och jag börjar jobba klockan 6 imorgon. Förhoppningsvis har jag massa spännande att lägga upp imorgon! Tills dess, god natt Seattle
Anyway, att det känns ok att komma hem och inte så hemskt som man tror att det ska, är ju bara ännu ett tecken på hur bra jag trivs här. Har haft en sjukt bra helg som jag skriver om när jag har fått alla bilder från mina duktiga vänner som faktiskt knäpper kort! På tal om kort och bloggning, jag vet att jag har blivit en sjukt dålig bloggare. När till och med min mamma säger att det är tur att hon läser mina vänners bloggar s hon vet vad jag har för mig och när Rebecka och Maja som har läst min blogg sedan jag började säger rakt ut att Malin, duh ar blivit riktigt dålig på att blogga, du var mycket bättre förut, ja då vet man att det är sant. Jag var mycket bättre i början, både på att skriva oftare, men också bättre innehåll överhuvudtaget. Antar att det är så det är, det är mer spännande i början, nu är det min vardag jag skriver om, inte min resa till USA. Och speciellt nu när det är sommar och sol, jag vill inte sitta här inne framförs datorn och blogga när jag kan göra massa annat kul. Jag vill inte känna att bloggen ska bli en börda, att ajg msåte skriva. Men samtidigt vill jag skriva, och att det ska vara bra, bättre än vad detvarit på senaste tiden. Så jag ska försöka bättra mig, men inte om jag känner att det inte är värt tiden. Vi får se vad som händer. Men att sluta blogga, det kommer i alla fall inte att hända, no worries där! Nu ska jag släcka lampan för jag är jättetrött, sov inte alls i tältet i natt, och jag börjar jobba klockan 6 imorgon. Förhoppningsvis har jag massa spännande att lägga upp imorgon! Tills dess, god natt Seattle
tisdag, maj 21, 2013
CHANGE AND FRIENDSHIP
Jonna kom hit på tisdagen den 7e mitt på dagen. Jag hämtade upp henne i downtown, går inte att förklara hur det kändes att se hon stå där och vänta på mig med resväskan och att sen får krama om henne. Så overkligt, men så självklart. Hade väntat så länge, och så kom hon äntligen!
Något som man funderar på ganska mycket under sitt au pair år är vännerna och livet man hade i Sverige innan man åkte. Vilka vänner kommer man att ha kvar när man kommer hem, vilka kommer man att hålla kontakten med och vilka glider man ifrån? Man flyttar, inte bara till olika städer, utan till olika länder. Man går från att träffas varje dag till att bara höras nån gång ibland på Skype. Man får vara med om olika saker, lära känna nya vänner och skaffar sig ett nytt annat liv, man förändras som personer. Det är oundvikligt att inte göra det.
Så då kommer den stora frågan, när man ses igen efter en så lång tid med så olika utvecklingar i livet, kommer man fortfarande att kunna vara vänner? Kommer man fortfarande överens? Finns det någon vänskap kvar, eller har man förändrats för mycket, blivit för olika för att trivas med varandra lika bra som man brukade?
Jag var orolig att jag och Jonna inte längre skulle klicka, att vi skulle ha glidit ifrån varandra så mycket. Kan inte förneka att den tanken fanns där. Och ja, det tog inte länge att inse att hon inte längre var samma person som jag träffade för snart fyra år sedan på en liten ö i Ångermanälven. Ingen av oss är den vän som vi en gång var till varandra. Men det var inget negativ, tvärtom något jag är glad över.
De här två veckorna har fått mig att inse att det inte alltid är dåligt när personer förändras. Förut har jag alltid tänkt på vänner som har förändrats till andra personer som något negativt, som att en förändring innebär att man inte längre fungerar tillsammans. Och så är det oftast, så har det i alla fall oftast varit för mig. Men inte den här gången. Min vänskap till Jonna känns starkare än någonsin.
När jag säger till alla att jag hade en så sjukt bra vecka i Cancun, är det till 99% tack vare Jonna. Kunde inte tänka mig att ha gjort den här resan med någon annan, finns ingen annan som jag hade haft lika kul med, gjort alla galna saker med och kunna göra alltifrån att gå omkring naken i rummet tillsammans till att berätta alla detaljer om vad som hände under den där tiden vi skiljdes åt kvällen innan eller att helt enkelt kunna bli skitsur på, säga vad man tycker och tjafsa lite, för att sedan bli vänner igen. Att kunna vara sig själv, villkorslös vänskap.
Man glider ifrån, växer ifrån, skiljs ifrån många vänner man hade i Sverige när man flyttar hit, sad but true. Men de som fortfarande finns kvar, det är de bästa vännerna.
Något som man funderar på ganska mycket under sitt au pair år är vännerna och livet man hade i Sverige innan man åkte. Vilka vänner kommer man att ha kvar när man kommer hem, vilka kommer man att hålla kontakten med och vilka glider man ifrån? Man flyttar, inte bara till olika städer, utan till olika länder. Man går från att träffas varje dag till att bara höras nån gång ibland på Skype. Man får vara med om olika saker, lära känna nya vänner och skaffar sig ett nytt annat liv, man förändras som personer. Det är oundvikligt att inte göra det.
Så då kommer den stora frågan, när man ses igen efter en så lång tid med så olika utvecklingar i livet, kommer man fortfarande att kunna vara vänner? Kommer man fortfarande överens? Finns det någon vänskap kvar, eller har man förändrats för mycket, blivit för olika för att trivas med varandra lika bra som man brukade?
Jag var orolig att jag och Jonna inte längre skulle klicka, att vi skulle ha glidit ifrån varandra så mycket. Kan inte förneka att den tanken fanns där. Och ja, det tog inte länge att inse att hon inte längre var samma person som jag träffade för snart fyra år sedan på en liten ö i Ångermanälven. Ingen av oss är den vän som vi en gång var till varandra. Men det var inget negativ, tvärtom något jag är glad över.
De här två veckorna har fått mig att inse att det inte alltid är dåligt när personer förändras. Förut har jag alltid tänkt på vänner som har förändrats till andra personer som något negativt, som att en förändring innebär att man inte längre fungerar tillsammans. Och så är det oftast, så har det i alla fall oftast varit för mig. Men inte den här gången. Min vänskap till Jonna känns starkare än någonsin.
När jag säger till alla att jag hade en så sjukt bra vecka i Cancun, är det till 99% tack vare Jonna. Kunde inte tänka mig att ha gjort den här resan med någon annan, finns ingen annan som jag hade haft lika kul med, gjort alla galna saker med och kunna göra alltifrån att gå omkring naken i rummet tillsammans till att berätta alla detaljer om vad som hände under den där tiden vi skiljdes åt kvällen innan eller att helt enkelt kunna bli skitsur på, säga vad man tycker och tjafsa lite, för att sedan bli vänner igen. Att kunna vara sig själv, villkorslös vänskap.
Man glider ifrån, växer ifrån, skiljs ifrån många vänner man hade i Sverige när man flyttar hit, sad but true. Men de som fortfarande finns kvar, det är de bästa vännerna.
Orkar inte att skriva och berätta om allt kul vi gjorde i Seattle, det blev mycket sightseeing, spendera tid med mina värdbarn och värdföräldrar, shopping, umgänge, lite träning och en presentation av några av mina vänner. Här kommer i alla fall lite bilder från de dagar vi hade tillsammans i Seattle:
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)