WHAT I'M GONNA MISS THE MOST

En vecka sedan jag bloggade sist, blir ju bara sämre och sämre I know, men jag gör saker hela tiden och har verkligen inte tid eller lust att sitta här och skriva. Men söndagar är ju standarddagen för bloggning, har nattat tjejerna och städat ihop och har lite egentid tills mina värdföräldrar kommer hem, då ärr jag off och ska jag gå och lägga mig. Blir inte förvånad om jag lyckas somna i soffan innan det, jag är utmattad! Har haft två nätter i rad med nästan ingen sömn, men varför slösa bort tiden på att sova liksom. Nu tar jag vara på varenda ögonblick, för det är inte så långt kvar nu tills jag flyttar till Sverige igen.

Jag jobbar som vanligt på mornarna och eftermiddagarna och ibland kvällarna. Dagarna spenderar jag på gymmet, i löparskorna eller i sällskap med vänner. Den kommande veckan bjuder på sommarvärme så kommer bli massa mys i solen. Helgen har varit galet rolig, knappt varit hemma något alls. I fredags åkte vi på sushi-buffé i Redmond ett gäng och åt tills vi inte kunde trycka ner en smula till. På lördagen fyllde vi en bil och åkte ner till Tacoma för att leva college-liv ett dygn. När vi kom hem idag hängde vi i Kerry Park ett tag tills vi kände att vi höll på att smälta bort. Jag åkte till Sanna på eftermiddagen och vi promenerade längs Magnolia Boulevard och jag berättade om lördagens äventyr. Utsikten var fantastiskt, för tionde gången idag kände jag att fan vad jag kommer att sakna Seattle.

Känns som att jag inte har så mycket mer att säga. Orkar inte gå in i detalj vad jag har för mig dag för dag nu när jag skriver så sällan. Och tankarna är ju samma, ett virrvarr av känslor som skiftar mellan excitment för att komma hem till Sverige och påbörja något nytt, blandat med rädsla och ångest över att lämna Seattle, min familj och mina vänner här. Igår när jag sitter i bilen med mina vänner, partymusiken spelas på högsta volym och vi sjunger ikapp i falsett kände jag att det är det här jag kommer att sakna mest, mina vänner. Nu ikväll när jag och E hade kramkalas i sängen och hon vägrar släppa taget, eller som i förrgår när A helt seriöst säger att Malin du är verkligen den bästa au pairen jag har haft, då känner jag att nej det är det här jag kommer att sakna mest, "mina barn". Jag kommer aldrig att bli klok på de här berg- och dalbane-känslorna, lika lite som jag kommer kunna fatta att jag faktiskt ska flytta härifrån. Tills dagen kommer. Något som är säkert är i alla fall att jag har mycket som jag kommer att sakna.