FEELINGS AND THOUGHTS ABOUT COMING HOME

När jag satt på flygplanet från Amsterdam till Seattle i 9,5 timmar under tisdagen så kändes allting så konstigt. Jag hade längtat ihjäl mig efter att åka iväg, men istället för att sitta där med ett leende på läpparna och vara taggad till tusen satt jag och tänkte på allt som händer i mitt liv i Sverige just nu och var jättetrött (inte konstigt efter en natt liggandes på en träbänk utanför terminalen på iskalla Arlanda med inte mer än några minuters sömn i kroppen, men ändå). Det blev en ond spiral då jag blev arg på mig själv att jag satt och funderade på andra saker när allt jag borde tänka på skulle vara Seattle och att få träffa min värdfamilj igen. När vi går in för landning, efter 30 timmar på resande fot, bryter igenom molntäcket som (självklart) täcker västra delen av Washington och jag återigen får se den välbekanta utsikten över de snötäckta bergstopparna, vattnet och sedan till slut skyskraporna sa det klick och allt försvann. Och då menar jag verkligen ALLT. Ena sekunden hade jag massa jobbiga känslor och tankar i kroppen, men som genom ett trollslag försvinner allt på en sekund och det enda jag känner, som hela min kropp skriker ut, är att jag är hemma igen.

Det är så otroligt svårt att skriva och prata om det här fenomenet att man har två liv. Det går inte att förklara känslan för de som inte varit med om det. Jag bodde i USA i nästan två år. Jag hade ett liv här, en familj och vänner, ett hem. Precis som jag har i Sverige också. Jag säger ofta det, att jag har två hem och två familjer, men det går aldrig att riktigt förklara, utan blir mer bara en grej man säger. När folk frågar något om när jag bodde i USA eller säger "fan vad coolt egentligen att du bott i USA", så tycker jag alltid att det blir så himla svårt. Vad säger man liksom när någon frågar hur det var att bo där, och ja det var dö häftigt att bo här, men hur mycket jag än berättar eller hur mycket alla tror att de faktiskt förstår när jag försöker förklara så är det omöjligt att förklara och berätta om den delen i mitt liv. Att förklara att det här är faktiskt mitt andra hem. Jag har två olika liv helt enkelt, och hur mycket jag än försöker så är det väldigt svårt att föra dem tillsammans till att bli ett. Jag vet inte heller om det är något jag skulle vilja göra, men det kan vara en väldigt underlig känsla ibland.

Från ögonblicket vi bröt igenom molntäcket och jag fick se alla välbekanta syner igen, som utsikten över Seattle från ovan, flygplatsen, utsikten från lightrailen som man åker med från flygplatsen till stan, gå igenom downtown och vänta på bussen och att sedan åka med den upp till älskade Queen Anne och till slut komma in och hem, så är det som att det liv jag levt de senaste sju månaderna i Sverige, allt jag gjort och alla jag mött, bara försvann. Som att dessa sju månader inte existerat, jag var tillbaks i Seattle och allt var som vanligt igen. En sån sjuk känsla! Men så är det, nu när jag äntligen är här så känns det verkligen som att mitt andra liv hemma i Sverige inte finns, eller mer som att det står på paus. Det var väl ungefär så jag kände när jag bodde här också, det hände saker hemma, men jag märkte de inte utan i mitt huvud var allt som vanligt där, livet stod på paus. Men så är det ju inte på riktigt, det är så förvirrande. Ungefär lika förvirrande som hela det här inlägget är. Jag vet egentligen inte riktigt vad jag babblar om just nu, jag har bara massa känslor och tankar som jag vill släppa lös och det kombinerat med min jet lag som gör att jag är dödstrött just nu är förmodligen ingen bra kombo.

Jag har varit i Seattle i ca 30 timmar nu och att vara här känns tusen gånger bättre än vad jag någonsin kunnat föreställa mig att det skulle kännas. Jag vill ta vara på varenda sekund, för de går förbi alldeles för fort. Därför ska jag inte blogga något mer om mina förvirrande tankar just nu utan äntligen ge efter för sömnen som jagat mig hela dagen. Känns som att resten av min tid här är fullbokad redan, men ska försöka skriva nånting mer innan det är dags att åka tillbaks till Sverige igen. Tills dess, jag önskar er alla samma lycka som jag känner just nu!