Hemma, det är så sjukt att säga det. För jag är ju hemma nu, men imorgon ska jag åka hem. Och jag säger hela tiden att när jag kommer hem i slutet av december då ska bla bla bla. Men jag säger också när jag kommer hem över jul då ska jag bla bla bla.
Det är bara så sjukt alltihop, men sjukast av allt är att jag åker till Sverige imorgon, HEM till det hemmet jag har växt upp i. Till min familj, min släkt, mina vänner. Jag kan inte förklara hur mycket jag längtar, hur otroligt mycket jag har sett fram emot det här!! Det är som att hela jag nästan spricker nu för att jag är så himla exalterad, uppspelt, längtansfull. Jag ska åka hem, krama om min familj som jag inte träffat på ett år, min släkt och mina vänner som jag inte träffat på ett och ett halv år. Jag ska faktiskt gå in i huset hemma, öppna vår svenska kyl, sitta i vår soffa med mina familj, gå och lägga mig i min säng i mitt sovrum där borta i Sverige, där hemma.
Det går verkligen inte att förklara hur det känns för mig just nu, vad som rör sig i huvudet, hur det känns som en hel hög med fjärilar i min mage. Just nu existerar bara en sak och det är att om exakt 25 timmar kommer Lotta skjutsa mig till flygplatsen, klockan 4.04 pm PST lyfter mitt plan. Jag mellanlandar efter nästan tio timmar i Paris där jag får vänta flera timmar innan jag äntligen landar på Svensk mark i Arlanda kl 18.30 svensk jävla tid (nio timmar tidigare i min kropp!), där blir jag upplockad av älskade lillasyster med pojkvän för att spendera de två första nätterna i Västerås.
Det ögonblicket, när jag får krama om Moa, ingen kan förstå hur jag känner när jag tänker på det, när jag längtar efter det. Ingen, förutom möjligen en person.
Ett år sedan vi kramades om på flygplatsen här i Seattle när de kom och hälsa på förra julen. Ett helt jäkla år
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar