MY BLOG

Under min korta promenad hem från gymmet idag började jag tänka på bloggen och vad jag skriver här. Jag tänkte också på vad jag brukade skriva. Sedan tänkte jag på hur mitt au pair-liv ser ut nu jämfört med hur det såg ut för ett år sedan. Nu har jag skrivit ett inlägg om alla tankar det väckte. Kanske inte intressant för alla att läsa därför gjorde jag en kort sammanfattning också i slutet. Här kommer en liten del av min överbelastade hjärna:

För ett år sedan hade jag varit här i nästan 3 månader. Det är ändå ett tag, jag hade kommit in i jobbet, lärt mig Seattle, skaffat mig fina vänner. Jag hade skapat mig ett nytt liv, ett au pair-liv liksom, det där typiska livet man har som au pair med det klassiska Starbucksträffar med vänner, roliga utflykter med värdbarnen, upptäckandet av nya ställen.

Ett år senare lever jag fortfarande ett au pair-liv, men det känns väldigt långt från det där klassiska. Jag ser inte längre på det som just det "au pair-livet" jag hade tänkt mig innan jag kom hit och som jag levt större delen av tiden här. Det är inte ofta jag går till Starbucks för att träffa nån ny au pair i området. Jag har inte så mycket tid till att göra några större projekt med mina värdbarn som att åka till zoo:et för de går i skolan större delen av dagen. Seattle, och närliggande områden till och med, känner jag till utan och innan, det är inte ofta jag använder gps:en längre.

Min vardag ser verkligen annorlunda ut nu än för ett år sedan. Det känns annorlunda, jag tänker och ser på saker annorlunda. Jag ser inte längre på livet här som en resa, jag ser på det som just det, mitt liv, min vardag. Det är inte längre "åååååhh vad gulligt" när E säger att hon älskar mig, det är så självklart att hon gör det, lika självklart som att jag älskar henne tillbaks. Det är inte längre så att jag behöver fråga A "vem var den där tjejen du lekte med", utan istället säger jag hej till hennes kompis och frågar hur det är med henne och om skolan varit bra, för jag vet precis vem hon och hennes föräldrar är. Jag kollar inte längre upp vilken buss jag ska ta och vilken tid den går och vart exakt jag ska hoppa av när jag ska åka nånstans, jag bara går till bussplatsen och sedan går allt på autopilot. Jag skulle aldrig någonsin gå vilse i Seattle. Jag går inte längre in på gymmet och gömmer mig i cardio-rummet eller i ett hörn med några maskiner, utan nu snackar jag med personalen, hejar på de jag känner igen och vet precis var jag ska gå för att hitta den utrustning jag behöver.

Jag säger inte att det är bra eller dåligt, bara att mitt liv ser annorlunda ut nu. Jag har varit här så pass länge att allt känns så naturligt. Mina blogginlägg är inte lika au pair-inriktade som de brukade vara. Jag antar att jag skrivit om det mesta man känner och upplever som au pair redan. Och just nu är mitt liv mer just det, MITT LIV, det känns som ett vanligt liv. Och därför blir det det jag skriver om. Jag har inte massa berg-och-dalbane-känslor som man kan ha som au pair, jag känner mig inte osäker i engelskan, den är ju nu nästan lika självklart som svenskan!

På senaste tiden har jag känt som att jag inte bloggat så bra just på grund av detta. Det känns som att jag inte skriver om tillräckligt mycket "au pair-saker", utan mer "det här har jag gjort idag" och mycket om träning. Jag har känt lite prestationsångest över det, att jag borde skriva mer au pair-relaterade saker. Folk som klickar hit och vill läsa en au pair-blogg får läsa om mina nya löpskor istället.

Men med detta inlägg släpper jag den prestationsångesten, för jag har insett att ända sedan jag började den här bloggen har jag skrivit om mitt liv. När jag började var jag en blivande au pair. I mitten var jag au pair. Nu är jag en svensk tjej som bor i USA och jobbar och bor med en familj för att ta hand om deras barn, som en familjemedlem. Jag älskar att träna. Jag har en hel hög med fantastiska kompisar som jag lärt känna här. Vi gör ofta massa roligt tillsammans. Jag har två underbara familjer, en som jag bor med här och en som finns hemma i Sverige som jag saknar så mycket. Jag älskar att resa och det finns flera spännande resor inom USA planerade i framtiden. Jag är en tjugo-årig tjej med hela livet och alla möjligheter det bjuder på framför mig, och det är just det jag skriver om här på min blogg. Vad jag gör just nu, med mitt liv.

Sammanfattning: Jag har insett att jag inte längre skriver så mycket om hur det är att vara au pair, utan mer om hur mitt liv ser ut. Och det beror på att vara au pair har blivit så naturligt, det är så mitt liv ser ut. Därför kommer jag från och med nu sluta känna att jag måste skriva inlägg som handlar om hur man på bästa sätt förbereder sig för att åka som au pair, eller hur man tacklar problem med värdfamiljen eller sånt. Jag kommer att skriva vad jag känner för, vare sig det är ett inlägg om hemlängtan, vad jag gjort i helgen eller hur det gick på gymmet idag. Jag har alltid sett på den här bloggen som min au pair-bogg. Från och med nu ser jag på den som min blogg där jag skriver om min vardag och precis vad jag vill!