Första dagen den här veckan då jag vaknar utan huvudvärk, utvilad och på glatt humör! Har haft en liten svacka de senaste dagarna, gissar på en blandning av Johanna åkte hem, dåligt med sömn och pollenallergi som leder till att börja ta mer mediciner än vanligt. Men nu verkar min kropp har vant sig, peppar peppar. Sedan blir man alltid lite extra glad efter en Skype med mami, när man kunnat checka av ett par saker på att-göra-listan, en liten kort sovmorgon, det är torsdag, vilket innebär snart helg och att inse att det är bara 29 dagar kvar till Mexico!!
Något man får lära sig att hantera under tiden som au pair är humörsvängningar. Jag vet inte varför, men man har väldigt många ups and downs som au pair. Det säger väl sig själv att det ibland är jobbigt att vara så långt hemifrån, från familj och vänner. Och att det ibland är hur super mega duper kul som helst att leva livet i USA. Men ibland är det varken längtan efter Sverige eller lyckan över att göra något roligt äventyr som får en att vara väldigt ledsen eller väldigt glad. Ibland bara är man det, utan anledningen känner man starka känslor.
Jag kan väl säga att jag själv nog alltid varit på det sättet, haft väldigt lätt att känna saker. Men jag vet att de flesta au pairer har sånna här berg-och-dalbanor av känslor, starka känslor som går upp och ner utan anledning. Det finns liksom inget man kan göra åt det, kanske har något att göra med att man lever ett sånt intensivt liv här, något man aldrig gjort hemma på samma sätt.
Man måste helt enkelt lära sig att handskas med dem. Det är liksom inte som hemma hos mamma och pappa då det är ok att ha anledningen att man vaknade på fel sida till att snäsa och vara otrevlig, smälla i dörrar för hårt för att man känner för det. När jag kliver upp på morgonen och går upp för att jobba måste jag sätta på ett leende på läpparna, även om jag vaknat upp på fel sida. Det är en del av jobbet, eller ska jag vara ärlig, en del av livet. Vare sig jag jobbar eller inte försöker jag alltid gå upp och vara glad när jag är runt min värdfamilj. Självklart är man inte alltid glad, självklart är det ok att inte alltid vara på topp. Men man måste alltid sätta på sig ett leende och vara trevlig.
Man kan väl se på det som både något negativt och positivt. Negativt för att man ibland inte orkar att spela glad när man inte är det, att man ibland bara vill skrika på mamma som man kan göra hemma. Det kan vara skönt att lätta på trycket ibland, mamma kan alltid ta det liksom, det är ju så man alltid gjort. Jag har bara en enda vän (ja du vet att jag pratar om dig Rebecka) som jag känner som jag vet aldrig har skrikit åt sin mamma eller pappa. Jag säger inte att det är något bra att skrika på sina föräldrar, men jag förnekar inte att det kan vara skönt, att få skrika lite ibland och ändå veta att mamma älskar mig. Men det är positivt på det sättet att nu har jag verkligen fått lära mig att behärska mig, om man kan uttrycka det så. Visst är det skönt att inte behöva gömma sina känslor, att kunna visa om man är på dåligt humör. Men det är viktigt att kunna vara glad och trevlig, även fast man inte är på det humöret. Det är något man måste lära sig, något man har användning för resten av livet.
Och jag måste säga, att går man runt med ett leende på läpparna, då blir man automatiskt glad också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar