HATKÄRLEK

Jag har mycket jag borde skriva om här, alla roliga saker jag gjorde förra veckan, och vilken kul helg jag har haft, A har fyllt sju år! Men jag har inte skrivit någonting på flera dagar, jag har spenderat varenda vaken (och sovande) minut tillsammans med Johanna. Och nu är hon borta, inte längre här. Så visst, nu har jag tid att skriva. Men ingen lust alls. För det enda som kretsar i mitt huvud är att hon är inte här längre.

Jag har träffat henne minst 4 dagar i veckan, oftast mer, i sju månaders tid. Hon har bott jättenära mig, vi har varit i samma au pair-grupp, läst samma klass på college, vi har haft medlemskap på samma gym, gemensamma vänner, gjort resor tillsammans, hon är den jag kunnat smsa att jag kommer över och tio minuter senare är jag där. Det är med lite panikkänsla jag inser att jag aldrig mer, någonsin, kommer kunna göra det igen.

Vi har haft en asbra tid tillsammans här i Seattle. Det går inte att skriva ett inlägg om det jag känner och tänker just nu. Det här är mitt värsta hej då sedan jag kom hit.

Jag känner en sån hatkärleken till sättet man lär känna personer här. Kärlek till hur otroligt nära man kommer sina vänner här, hur det kan vara som att man känt varandra hela livet, och verkligen stå varandra hur nära som helst. Hat till att måsta säga hej då till allt det. För det kommer en tid då jag kommer måsta säga hej då till varenda en av mina vänner, varenda person jag lärt känna här. Jag vet att jag kommer träffa Johanna och flera av mina vänner igen, hemma i Sverige, i Tyskland, i Schweiz, kanske någon helt annanstans i världen. Men det kommer att vara en annan sak. Vi kommer aldrig mer att ha det här livet tillsammans som vi har här. Det kommer aldrig igen. Det här är en gång i livet. Och nu har jag precis sagt hej då till en del av det