Nu har jag faktiskt en bra anledning till att jag inte har bloggat på ett par dagar. Jag har inte velat skriva här för jag har känna att jag kan inte skriva utan att säga hur ledsen jag är. I torsdags efter mitt förra inlägg kom Johanna över till mig och jag spenderade en timme med att gråta ikapp med henne, för hon har gått in i rematch. Jag vill inte skriva så värst mycket om själva grejen här, med respekt för alla inblandade.
Men när det kommer till au pair-livet, så finns det faktiskt en sak jag hatar (ja, jag använde ordet hatar, och jag vet att det är ett väldigt starkt ord). När min vän Malin O besämmde sig för att hon inte ville vara kvar i sin värdfamilj utan ville gå in i rematch, då fick hon ha flera möten med sin LCC (hon har samma LCC som både mig och Johanna), de pratade igenom med värdfamiljen vad problemen var och planer på hur de skulle lösas, det var en process på ett par veckor innan Malin faktiskt fick säga att hon ville gå in i rematch, det var inget man gjorde utan att först försöka på alla sätt att lösa problemen så att både hon och värdfamiljen skulle bli nöjda.
När värdfamiljen däremot är de som bestämmer sig för rematch verkar det vara en helt annan process: inom en timme kan man gå från att vara en lycklig au pair omedveten om att man har problem med sin värdfamilj till att vara i rematch. Då tar LCCn minsann inte fram några planer på vad som kan göras, hjälper inte till att diskutera igenom problemen, då är det bara tack och hej.
Såklart, det är ju värdfamiljerna som au pair-organisationerna får sina pengar ifrån, de betalar en mycket större avgift än vad vi gör, det är viktigt att de är glada och nöjda, annars kanske de bestämmer sig för att byta organisation.
Det här är ofta anledningen känner jag, till att au pairer har en dålig upplevelse av att åka och jobba som au pair, när organisationen ställer sig på värdfamiljens sida och inte bryr sig om au pairen. Det är så fel. Vem är det som befinner sig flera hundratals, eller till och med tusental, mil hemifrån, alldeles ensam i en annan familjs hus? Vem behöver egentligen stödet.
Så ja, det finns en sak jag hatar med au pair-livet (och att jag faktiskt hatar någonting alls med mitt liv här är helt otroligt med tanke på hur mycket jag älskar det, vilket ni som följt min blogg vet att jag gör), att vi som au pairer är så pass maktlösa. Hela vårat liv som vi byggt upp här (våra fantastiska, underbara, drömliv fyllt med vänner, aktiviteter, ställen vi hänger på, vårt hem) kan försvinna, rasera, på några få minuter. Det är hemskt hur någon kan ha makten att ändra ens liv så fullständigt inom loppet av ett beslut, ett ord, utan förvarning. Rematch.
Jag skriver inte det här i ett ögonblick av massa känslofyllda tankar, det här är inte första gången en nära vän till mig fått beskedet att de måste gå in i rematch över en dag, utan förvarning om att de fanns problem mellan de själva och värdfamiljen. Det är inte första gången alla dessa snack om att lösa problemen och prata igenom det noga innan man bestämmer sig för det, som vi får höra innan vi åker som au pair att alltid kommer innan man bestämmer sig för rematch. Det är inte första gången en av mina närmsta vänner försvinner mot sin vilja, helt oväntat, och alla framtidsplaner man hade tillsammans försvinner med den.
Jag hatar ovissheten, osäkerheten, man har som au pair. Att vara helt maktlös när det kommer till det här. Att hela ens liv kan dras bort från under ens fötter över en dag, och det finns ingenting man kan göra åt det. Det hatar jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar