Igår firade jag 400 dagar i USA, wow! Det är en väldigt lång tid att vara hemifrån. Den tanken har snurrat i mitt huvud idag lite grann efter ett skype-samtal med lillasyster imorse. Jag saknar henne så himla mycket. Och jag saknar mamma och pappa, resten av släkten, mina vänner, saker, smaker, dofter, det finns mycket man saknar efter att ha varit utan det i 400 dagar. Jag har väl länge "saknat" Moa, men nu SAKNAR jag henne verkligen. Det är bara så konstigt att vara borta från hemmet så länge som jag varit. Första gången jag flyttar hemifrån och jag drar till en annan kontinent i nästan två år, ingen liten sak direkt.
Det var väldigt kul att skypa med henne imorse! Det var för kul! Vi pratade och planerade mitt besök i Sverige över jul, och shit vad sjukt mycket jag längtar tills dess nu. Jag längtar så jag nästan spricker! Och det är ju bra, att ha något kul att se fram emot. Men det är inte alltid bra att gå och längta efter något så man glömmer att leva i nuet. Och det var ju ett av de sakerna jag bestämde mig för nu på senaste Rosh Hashana, att jag skulle leva i nuet och inte i framtiden eller dåtiden.
Men det är svårt att inte längta kvällar som denna. När man har pratat med syrran i över en timme om hur kul det kommer bli när vi ses igen, och tjejerna här hemma har varit extra svåra ikväll och sagt saker som jag vet att de egentligen inte menar. Men man tar åt sig ändå, även fast de är barn och inte vet bättre. Så är det för alla au pairer, även fast de inte är våra egna barn blir vi ledsna när de säger något elakt. För vi bryr oss, vi bryr oss så mycket om de där små liven. Vi pratar om dem som "mina barn" om vi ska berätta något om dem för våra kompisar. Vi älskar dem, och det finns inget vi inte skulle göra för dem. Så självklart blir man ledsen när man ger all energi man har på att göra dem lyckliga, men inte får uppskattning tillbaks.
Jag kan inte tänka mig hur mycket mer jobbigt det måste vara som förälder, och det är inte förrän nu under min tid som au pair, jag inser hur mycket jag måste ha sårat mina egna föräldrar under min uppväxt. Hur svår jag måste ha varit ibland, och jag önskar att jag hade gjort saker annorlunda, inte varit så elak, inte sagt att jag hatar mamma och pappa, skrikit att de är de dummaste i världen. För det är ju inte sant. Jag älskar dem mer än allt annat här i världen, och kan inte ens föreställa mig hur mycket saker de har gjort för mig, ställt upp för mig och alltid funnits där. Det är nog inte förrän jag kommer hem när min au pair-tid är över som jag verkligen kommer kunna säga att jag har växt ifrån allt sånt, inte förrän nu när jag vet hur det är.
Att vara au pair har gett mig en annan syn på så många olika saker. Inte minst hur det är att vara en förälder. Är ganska säker på att jag själv kommer bli en bättre förälder (om sisådär 100 år) efter att ha jobbat som au pair än vad jag hade varit innan. Det är så vanligt nu för tiden att man skaffar barn tidigt, utan att veta vad man ger sig in på. Bebisar är ju så himla söta! Men en jävla massa jobb är de också. Och de kommer inte alltid vara sådär småa och gulliga, man kommer inte alltid kunna bära omkring på dem och kunna göra som man själv vill. De ska uppfostras, växa upp till vuxna individer, och det är föräldrarnas ansvar att se till att det blir en bra person av den där bebisen.
Det är det största ansvaret jag någonsin kommer att ta på mig. Och det längsta. När man skaffar barn skriver man inte på ett kontrakt att passa en liten söt bebis ett år som man kan göra som au pair, sedan åka hem med massa fina foton och minnen, fortsätta leva sitt liv utan barn, se världen och upptäcka allt annat livet har att erbjuda. När man bli förälder är det ett jobb för resten av livet 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan. Har du en gång blivit en förälder kommer du alltid att vara det. Om 10 år, 20 år, 50 år, resten av ditt liv. Hur mycket jag än älskar "mina" tjejer, är jag glad att jag inte har några tjejer som är MINA, inte än. För vad man än kan tro, så jobbar jag faktiskt med att ta hand om barn. Ja, det är verkligen ett jobb. Men jag får semester!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar