AU PAIR LIFE ON REPEAT

Min säng kändes så otroligt oskön och hård och bucklig och inte alls rolig förra veckan när jag spendera dygnet runt i den. Den här veckan har den känts helt fantastiskt skön. Jag är helt utpumpad på mina krafter varje kväll, men har inte lyckats ta mig ner på mitt rum förrän senare än vad jag hade velat varenda dag denna vecka. Har varit ganska fullt upp dag som kväll. Idag jobbade jag morgonen sedan tog jag en springtur i det härliga vårvädret. Svetten rann och jag ångrade att ajg inte tog shorts på mig (DE NI!!!). Men det var riktigt skönt efteråt. Jag duschade och käkade, sedan hade jag en underbar timme som jag bara slappade i sängen med datorn, ville så gärna stänga ögonlocken, men ne istället träffade jag Sarah. Vi hängde i Kerry Park (då känns det att våren är påväg när man äntligen kan sitta där igen och njuta av vår vackra stad!) tills det var dags för mig att hämta tjejerna. Stannade på skolan och lekte en timme sedan var det dags att gå hem och laga middag. Efter jag städat ihop allting hann vi spela lite spel en halvtimme innan jag började göra iordning dem för säng. Då kom min värdmamma hem och tog över så efter att ha nattat dem promenerade jag bort till Starbucks för ett försenat LCC-möte.

När jag kommer in där på Starbucks och direkt ser en grupp med tjejer i min ålder och min LCC så slår det mig. Visst jag vet att alla de är au pairer, ganska uppenbart, men jag känner inte en enda av dem. Det är säkert 10 stycken, och jag kan inte placera ett enda ansikte, komma på ett enda namn. För ett år sedan kunde jag namnen på nästan alla i min au pair-grupp. Jag hade jättemånga vänner och fick alltid gå en lång runda och krama alla och snacka lite i början av varje au pair-möte. Nu går jag direkt till mina tre vänner som är i min grupp och hänger med dem hela mötet, utan att prata med någon annan. Jag vet att det är såhär och jag vet och förstår varför också. Jag har själv valt att inte ta upp kontakten med nya au pairer. När jag kom hit 2012 ville jag lära känna alla och träffa folk hela tiden. När deras år sedan var över, de åkte hem och nya au pairer ersatte dem, då hade jag varit här så pass länge att jag hade min vardag med mina vänner och jag hade inte energi eller tid att lära känna nya. Eller rättare sagt jag ville inte lägga ner tiden och energin på det, inte igen, inte när jag inte har så lång tid kvar.

Så ja, det är mitt eget val. Men kunde ändå inte låta bli att känna lite sorgsen när jag tänkte tillbaka på den "förra" au pair-gruppen jag hade, det var en så härlig grupp! Men när samtalen sedan drar igång, det är lite kul hur samtalsämnena alltid är desamma när man är ny som au pair. Man har samma tankar, samma funderingar, känslor, problem. Jag kan inte låta bli att sucka lite inombords och tänka been there done that. Visst, jag kan absolut komma med lite goda råd om mina college-erfarenheter, jag kan verkligen förstå att du blir irriterad när dina värdföräldrar gör på det sättet (och försöka få dig att förstå att det enda sättet du kan lösa det problemet är genom att prata med dem) och jag hittar självklart till det stället och kan verkligen rekommendera det resmålet. För jag har som sagt gjort det allt. Och haft konversationer om det efteråt. Och igen. Och en gång till. För det kommer nya au pairer hela tiden, och jag har varit här så länge att jag i en värdfamilj nu är vän med den tredje generationen au pair. När jag kom hit blev jag kompis med den nuvarande au pairen, sedan med den som tog efter och nu med den som tagit efter den.

Så på det sättet känner jag mig ganska klar med au pair-livet och redo att gå vidare till nånting nytt istället för att leva på repeat.

MONEY MONEY MONEY

Häromkvällen satt jag och min värdpappa oss ner för att fixa min skattbetalning för det gångna året. Tanken slog mig i efterhand att det har gått ett helt år sedan vi gjorde det sist, det känns inte riktigt som det. Kommer att måsta betala lite mer än 600 dollar, och snappade upp att jag tjänat lite mer än 10 000 dollar på ett år. När man tänker efter, 65 000 kronor på ett helt år, det är ju ingenting jämfört med vad man tjänar i Sverige. Men ändå, med tanke på vad jag får i utbyte, helt ok och en ganska stor summa pengar som jag försöker komma underfund med vart tusan de tagit vägen!? Pengar försvinner alldeles för lätt, en kaffe där, tandkrämen är slut, en lunch där, behöver nya strumpor, middag med kompisarna där, ja ni fattar. En stor del av dessa pengar har gått till resor, såklart. Men det har verkligen varit en utmaning att leva i USA, där allting är så sjukt billigt, valmöjligheterna oändliga och så mycket spännande ovanliga saker, på en budget. Att inte kunna spendera hej vilt, att inte kunna köpa allt man vill ha trots att det är så löjligt billigt att man nästan känner sig tvingad (har sagt hur många gånger som helst när jag köpt något nytt att jag var tvungen att köpa det för det var så otroligt billigt och i Sverige skulle jag fått betala det dubbla priset, så jag var tvungen att köpa det för jag tjänade så mycket på det).

Nu har jag inte så många löner kvar och det kommer att bli ännu svårare att hålla debit cardet i styr, inga impulsinköp, planera varenda dollar jag spenderar, så att pengarna räcker. Jag vet inte riktigt var jag ville komma med det här inlägget. Men jag har insett att jag ångrar mig lite grann att jag inte jobbade ett halvår hemma i Sverige innan jag åkte, så man låg på en 100 000 svenska kronor plus på kontot och bara kunde spendera dem hejvilt på vad man än ville ha, som vissa andra (nämner inga namn men några vet nog vem jag menar, heheheh ;)). Det här med pengar kan man i alla fall aldrig bli klok på, eller få för mycket av. Det är såklart inte det viktigaste här i livet, money can't buy happiness and all that, men jag skulle då allt vara lite gladare med ett par extra nollor bakom saldot på mitt konto just nu! Just sayin

100 DAYS LEFT

Btw, jag insåg just att jag nu på riktigt har 100 dagar kvar som au pair! Nedräknaren här på bloggen stämmer inte riktigt eftersom jag ska jobba nästan två veckor längre än vad den är inställd på. Jag kan inte fatta att imorgon är det inte längre ett tresiffrigt nummer kvar på min vistelse här. Det är ju det det har varit, alltid! Och 100 dagar känns så lite, speciellt när jag vet hur fort tiden går här, och hur fort den alltid brukar gå på vårkanten. När jag kom tillbaks hit till Seattle efter min visit i Sverige över jul och inte var sådär helt glad över att vara tillbaks, då tänkte jag såhär att det är bara januari och februari som kommer att vara tunga. I slutet av februari har jag mindre än 100 dagar kvar, det är ingenting, kommer att gå hur fort som helst. I mars fyller jag 21 och drar till Vegas, det kommer att bli hur kul som helst, och sedan kommer tiden bara att rusa förbi, jag kommer att börja planera min resemånad mer och mer, planera inför hemkomsten till Sverige, njuta av att det blir bättre och bättre väder. Jag kommer att vara tacksam den där sista tiden över att jag är tillbaks i Seattle ändå,jag kommer njuta av varenda minut med tjejerna, vilja spendera så myucket tid jag bara kan med mina vänner, vara ute och ränna och passa på att ta in Seattle innan jag inte kan göra det igen.

Nu är jag ju där, dit jag längtade att vara i slutet av december. Den här tiden som skulle gå så sakta, har gått så otroligt fort att jag inte vet vad som hände! Det känns ju skönt, att det inte var så tungt som jag oroade mig för. Men det skrämmer mig också, om den långa tiden gick så fort, hur fort kommer inte då den resterande tiden att gå, den som jag redan trodde skulle gå så fort?

De senaste dagarna har det varit en liten krock av mina känslor, en som är rädd för att det går så fort, att jag snart ska åka hem, den andra en längtan till att få komma hem igen. Jag har fått dåligt samvete de gånger en av känslorna tagit över och tänkt "hur kan jag gå och längta hem när jag har det så fantastiskt bra här!?" eller "jag vill aldrig åka härifrån och lämna det här!!". Men idag tror jag att jag återtagit kontrollen och jag har inte längre lika stor panik över det här med att det bara är 100 dagar kvar nu. Jag vet att jag kommer vara förkrossad den dagen jag ska åka, det kommer att vara så jobbigt och jag kommer känna som att jag aldrig vill åka hem. Men jag har också insett att jag kommer att överleva det. Det kommer vara svin tråkigt att säga hej då till allt och alla, men jag har massa annat att se fram emot. Jag tror att de här 100 dagarna är en perfekt tidsmängd för mig att ta åt mig av allting här en sista gång och sedan förbreda mig på att säga hej då, bryta ihop och gå vidare. Jag har börjat komma överrens med tanken på att komma hem till Sverige. Det ltåer inte lika illa som det brukade göra, jag vet att det kommer att bli bra det med.

Så nej, jag har inte panik över att det är 100 dagar kvar nu. Jag välkomnar det inte heller med öppna armar, jag längtar inte tills de 100 dagarna är över. Men jag är ok med det. Jag ska ta vara på varenda av dem. Och sedan ska jag gå vidare till nästa del av mitt liv, lämna denna del bakom men precis som mitt liv innan detta, kommer det alltid att ha en plats i mitt hjärta.

GREAT DAY

Jag har haft en riktigt härlig dag idag! Det har varit riktigt vårväder nu med sol och värme. Blommorna har börjat blomma i våra rabatter och jag går ut med solbrillorna på och utan min jacka, härligt värre. Idag så jobbade jag morgonen som vanligt, sedan gick jag direkt till gymmet efter att ha släppt av tjejerna. Där drog jag av ett fett rumppass och gick på skakiga ben hem och åt en riktigt stor lunch. Sedan tog jag en promenad för jag ville passa på att njuta av solen, blev en och en halv timme lång så efter det var det bara att duscha och sedan åka och lämna Es fiol på skolan. Sedan  hade jag lite småsaker att göra innan jag hämta A på skolan efter hennes drama class. När vi kom hem gjorde jag ett snabbt ärende på affären tills middagen som sedan åts med stor aptit, det var längesedan jag var så hungrig vid middagstid. Min metabolism liksom lägger av där på eftermiddagen någon gång och jag brukar ofta inte vara så speciellt hungrig när vi äter middag klockan 6, men idag kastade jag i mig maten. Det märks fortfarande att jag inte åt så mycket förra veckan.. Och att träningen verkligen bränner energi! Efter middagen myste jag med min värdfamilj, vi spelade två spel och det var riktigt roligt! Jag och A ligger i ledningen, matchen återupptas imorgon. Jag kunde inte låta bli att tänka på Lovisa (och sakna henne!!) när vi spelade ett av spelen, jag vet att hon hade älskat det för det påminde lite om hennes favoritspel hos hennes värdfamilj, hehe.

Som sagt, en härlig dag med mycket som händer. Det är så underbart att jag känner så mycket energi nu under dagarna, men ändå är dödstrött på kvällarna och somnar lätt. Mindre kul att kliva upp på morgonen. Ganska otroligt det där, att man kan vara så trött på kvällen och morgonen, men ändå så full av energi under dagen, det är det perfekta tillståndet enligt mig! Igår slocknade jag klockan 10, jag hoppas på att göra det ikväll igen. "slänger en blick på klockan", jag hinner ett Suits avsnitt innan dess! Godnatt mitt älskade Seattle och godmorgon mitt saknade Sverige

FIRST TIME

Det här måste vara första gången sedan jag vet inte när, kanske sedan hela min tid här?! (med undantag för lov) som jag inte har öppnat min dator på hela dagen! Klockan är nu efter 5 på eftermiddagen och jag är off för idag. Har haft fullt upp och helt enkelt inte tid att sitta still vid datorn. Imorse började jag jobba halv 7, var själv med tjejerna, en så hjälpsam och samarbetsvillig att man blir förvånad och den andra, well not so much. Helt ok kombo ändå som gjorde en helt ok morgon. Efter att släppt av dem på skolan åkte jag vidare till min yoga, hem och kastade i mig lite lätt lunch innan jag gick till gymmet med Sarah. Körde upper back, hoppade massa hopprep och avslutade med planktävling. Min överkropp är död, men det är så skönt att vara tillbaks på gymmet igen, har knappt kunnat träna nånting hela februari eftersom jag först blev sjuk och sedan den här jäkla tanden. Men nu är jag tillbaks! Gick hem, duschade, åt snack och sedan hämtade jag E på skolan. Vi åt snack tillsammans (igen hehe, jag har många kalorier att ta igen sedan förra veckans svält!) och läste lite Bamse innan min värdpappa tog henne på fiol och jag slutade jobba för dagen. Ikväll ska jag skjutsa Madde till flygplatsen, ojojoj vad tiden går fort nu!!

FUTURE PLANS

Jag har haft en riktigt slapp helg, vilket har passat bra med tanke på att jag fortfarande återhämtar mig lite, men känns som jag är på väg back on track nu. Har lite ont, vilket inte är så konstigt, men annars mår jag bra. Har varit skönt att kunna sova gott och sova ut två mornar i rad nu, så jag känner mig utvilad och redo för en ny vecka, förutsatt att jag inte sovit för mycket och inte kan somna förrän sent ikväll.

Idag har jag slappat hela morgonen, sedan tog jag en lång promenad i det välkända Seattle-vädret (grå himmel, duggregn, blött på marken, strax under 10 plus sådär) med Lotta, var jätteskönt att vara ute och röra på sig lite, min säng är väldigt nerlagd just nu. Är så taggad att veckan drar igång imorgon och jag är påv äg tillbaks till vanliga rutiner, vara med tjejerna, träffa vänner, träna, det vanliga livet alltså. Jag ber att det kommer flyta på så resten av tiden nu, har varken tid, lust eller ork för mer sjukdomar eller andra icke önskvärda saker. Och tiden, ja den går fort nu. Kan inte fatta att vi går in på sista veckan av februari, att det är mindre än två veckor kvar tills jag fyller 21. Bara 3.5 månader kvar tills mitt au pair-liv är över. Panik blandat med spänning är vad jag känner över tiden som är kvar nu. Vill bara kunna ge allt jag har och göra det sista månaderna till bra månader, njuta och ta vara på alltid.

Men ju närmare tiden för mitt flyg hem kommer (som jag förresten har fått önska nu!!!!), kommer också ett litet pirr i magen av excitment för att komma tillbaks till Sverige och påbörja planera jag har där, som formar sig mer och mer. Just nu funderar jag på att läsa på komvux parallellt med vikariejobb som lärare (som jag hoppas blir av) till hösten, för att få behörighet till Polishögskolan som för tillfället är mitt mål att gå på inom de närmsta, tjaa.. 5 åren i alla fall! Hehe. Så mycket hinner ändras. Det är en idé som har växt fram senaste halvåret, tillsammans med en liten fundering på att bli lärare, så vem vet, jag kan ändra mig igen. Men just nu har jag inte ens möjligheten att söka in på Polishögskolan för jag gick Natur på gymnasiet, så läste aldrig historia. Det vill jag göra något åt, och passa på att göra det till hösten då jag vet att jag kommer att vara hemma. Vilket jag vet att jag inte kommer att vara till våren, och hösten efter det, tja vem vet var jag är då (även om jag har vissa suddiga planer och drömmar).

Har även börjat fundera på sommarjobb, vilket jag inte hade tänkt ha för jag har så mycket jag skulle vilja hinna med i sommar. Men med en skuld på 10 000 hängandes över huvudet på mig, och en förmodligen kommande utgift lika stor på samma jäkla sak, känns det som att jag borde åtminstone försöka få ett sommarjobb, för pengarna behövs. Men sedan vet jag inte vem som vill anställa en person som inte kan komma på en anställningsintervju för att hon inte ens bor i Sverige, och som inte skulle kunna börja jobba förrän i början på juli, men förmodligen inte kunna jobba längre än till mitten på augusti. Jag hoppas att hitta nån, men mina förväntningar är inte så stora. Men jag är nog ok med det ändå, för mina planer för sommaren blir lite annorlunda än tänkt om jag får ett sommarjobb.

Dags att sluta drömma sig bort. Jag har precis nattat tjejerna efter att sett på film, en av mina barndomsfavoriter, Landet för Längesedan (LILLEFOT!!). Tror de blev liiite rädda/ledsna när Lillefots mamma dör och allt sånt, men jag tror det kan vara bra att se också. Det var som sagt en av mina och syrrans favoritfilmer, och vi båda turned out pretty good in the end så. Nu ska jag kolla lite Suits tills mina värdföräldrar kommer hem efter en förtjänad datenight efter en vecka med en au pair som inte kunnat jobba hehe.. 

SUITS

Jag är förvånad över hur pass bra jag mår, vilket är jätteskönt! Igår hade jag en liten sänka dock (ok en stor), men det var pga mediciner, inte själva operationen. Så efter att spenderat en timme på badrumsgolvet badandes i kallsvettningar och en timme med huvudet i toaletten har jag bestämt mig för att försöka bita ihop när det gör ont och klara mig utan så starka mediciner som kan göra en så dålig. Det var inte alls kul, så nu gör det lite ondare än igår, men min kropp mår mycket bättre!

Så pass bra att jag bestämt mig för att träffa mina kära vänner på middag ikväll. Får se om det finns något på menyn som går att äta utan att tugga bara, men det ska bli roligt att få komma ut ur huset och träffa lite folk ett tag! Börjar snart klättra på väggarna. Men håller mig hyfsat underhållen med att se massvis med filmer och kollat runt lite på serier, blev flera pilot avsnitt innan jag hittade en som jag verkligen ville fortsätta att kolla på, så just nu ser jag på Suits som jag tyckte passade min sinnesstämning riktigt bra. Lite lättsam men ändå handling bakom, där alla avsnitt hör ihop med varandra så man vill fortsätta kolla hela tiden. Inte för seriös och får en att skratta ibland. Sen behöver jag säga det som är ganska uppenbart, who doesn't like a guy in a suit?

SURGERY, CHECK

Sängläge är intaget och med tanke på att jag ens skriver det här visar det ju att jag mår bättre än jag trodde! Än så länge dvs. Det ska ta två timmar innan anasthesian har gått ur min kropp. Ingreppet gick bra, hade velat ha ett kort på mig när jag låg där redo för operation, måste ha set hilarious ut. Hade feta glasögon på mig och en mask över hela näsan med syrgas i, massa sladdar och det vanliga man har vi operation. Fick lustgas och sedan sövdes jag och bara försvann. Men minns lite grann från ingreppet, vilket tydligen man kunde göra. Vid ett tillfälle när de satte in grejen i munnen som gör att käken öppnas och så har jag ett minne av att det gjorde ont/kändes obehagligt när de var där inne och skärde så jag började vrida och vända lite på mig. Men annars vaknade jag upp ett tag senare och fick komma till en liten säng och dit kom Madde och tog hand om alla mina papper och grejer jag fick (och om mig!), fick ispack och information, sedan drog vi på lite ostadiga ben till Bartells och hämtade mediciner och så hem till sängen.

Är heeelt bortdomnad i halva ansiktet, kunde inte prata riktigt i början för att jag inte kunde känna min tunga och läppar, vilket var skönt för då kände jag ingen smärta heller. Nu har smärtan börjat komma dock, men fortfarande helt bortdomnad, så vill inte veta hur ont det kommer göra när det släpper. Men jag har tagit min första dos medicin, tydligen så stark att jag kan sälja den på gatan enligt min värdpappa. Kanske ska göra det så jag får lite pengar efter dagens utgift, hehe!

Nu ska jag slå på en film och hoppas det slutar blöda snart så jag kan få vara utan massa gasbinda i munnen, känns inte så behagligt, men jag blöder ganska rejält så de behövs.. Tills vi hörs igen

NERVOUS

Som sagt har bloggningen blivit bortglömd de senaste dagarna som bestått av smärta, trötthet och sängen. Idag och igår kände jag att jag fick mig en liten breather, har mått nästintill lika bra som vanligt och det har kliat i hela kroppen att få röra på mig, helst gå till gymmet och lyfta tills jag ramlar ihop, men det fick räcka med en tiotimmars arbetsdag vilket inte var helt fel det heller! Njöt hela dagen av att få vara med tjejerna, har saknat dem i helgen och tog vara på dagen idag som är min enda arbetsdag den här veckan, för imorgon smäller det. Jag är så nervös så jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Min värdmamma frågade mig imorse vad det är jag är nervös över, att det ska göra ont eller att jag ska betala så mycket pengar eller vad. Visst, pengarna känns ju jäkligt surt men det är ändå taken care of nu och inget att göra något åt. Ont, tja, jag har haft jävligt ont den senaste tiden, speciellt slutet av förra veckan, men smärta är ändå något jag kan hantera hyfsat bra, för att inte tala om att det finns medicin för det. Vad är jag då nervös över? Det var samma sak när jag skulle fylla i papper på tandläkarbesöket, frågan var hur jag känner inför tandläkarbesök, om jag är orolig. Jag skrev att jag var det, och då kom frågan, varför. Jag visste inte riktigt vad jag skulle skriva utan krafsade ner ordet pain. Men det kändes inte riktigt rätt, skulle nog istället skrivit discomfort eller disgusting things in my mouth, lol.

Det är just tanken på att någon ska vara inne i min mun, skära ut min tand som ligger där under någonstans, alldeles bredvid mitt käkben och en stor nervtråd. Tanken på att vakna och ha massa skit i munnen men att sakna två tänder. Att det ska smaka äckligt, kännas obehagligt. Att jag ska bli dålig. Jag är nog mer rädd hur det kommer att kännas efteråt än för själva operationen. Jag har opererats förut, och själva ingreppet märker man ju inte, man bara somnar in precis som när man går och lägger sig en natt och så vaknar man inte förrän på morgonen. Förra gången jag opererade mig vaknade jag dock av mina egna skrik för att jag hade så ont, inget jag vill återuppleva.

Har i alla fall återigen sån tur och glädje att jag har så fina vänner. Madde ska kliva upp och skjutsa mig klockan sju på morgonen imorgon för jag får inte köra bil själv. Det är inte vilken vän som helst som skulle ställa upp på det på sin lediga tid. Tack till det!!! Jag håller i alla fall tummarna att jag inte ska må alltför dåligt efteråt och att allt ska gå smidigt och bra. Jag har inte googlat någonting inför det här, vilket jag själv tyckte var en bra idé då jag kan tänka mig att det finns många fina bilder som jag inte vill se före. Men jag är inställd på att vara sängliggande helgen ut och inte blogga nånting alls. Så om jag inte skriver vet ni varför. Wish me luck

DENTAL INSURANCE, GET IT

Det här kan vara den längsta tidperioden jag inte bloggat på, bortsett från om jag varit på resande fot och inte kunnat blogga pga det. För det har jag inte varit de senaste dagarna. Jag har varit väldigt stillastående (läs liggande) i sängen. Min värdfamilj har varit borta över helgen så jag har haft det tyst och lugnt, riktigt jävla dötråkigt alltså. Jag är så less nu att jag var nära att gå till gymmet idag bara för att få röra på mig, men jag vet att det inte var en så bra idé så därför struntade jag i den och städade rummet istället. Jag mår hyfsat bra nu, har ätit upp alla mina tabletter och antibiotikan har verkligen hjälpt. Igår var jag hos kirurgen och har fått tid för operation på torsdag, ska ta ut båda visdomständer på min vänstra sida och det kalaset kommer att gå på 1400 dollar (cirka 10 000 svenska kronor). Jag har legat vaken hela natten och funderat över hur fan jag ska överleva en sån kostnad, vart ska de pengarna hostas upp från på min sketna au pair lön? Räknade ut att det är hälften av vad jag har kvar som lön innan jag åker hem till Sverige igen, och då är inte alla mina flygbiljetter och boenden bokade för min resemånad, för att inte tala om att jag ska faktiskt kunna leva då, köpa mat varje dag, och ja sen ska jag ju leva de fyra månaderna fram tills dess också. Och så hade jag väl inte planerat att komma hem till Sverige och inte ens ha råd att, ja inte ha råd med nånting över huvud taget med en nolla på kontot. Jag hade gjort en budget på all lön fram tills dess, en budget som spricker totalt om jag bara får ut hälften av det.

Vill inte ens skriva om det här för det känns så otroligt tråkigt och ledsamt. Det enda jag kan säga är att om någon som ska åka som au pair läser det här, snälla se till att teckna en bättre försäkring än den CC erbjuder, en som täcker tandläkarbesök också, inte bara läkarbesök! Det är lätt att tänka "äh det är bara ett år, jag går inte ens till tandläkaren en gång om året", ja det är bara ett år, men något sånt här kan hända över en dag. Det handlar inte om rutinbesök, utan om något akut händer. Och just problem med visdomständer, det är oftast i den här åldern då man åker som au pair man kan få problem med det. Nu betalar vi ju vår egen tandvård i Sverige också visserligen och den är inte nå värst billigare, men hade jag bott i Sverige nu hade jag i alla fall haft ett jobb med en större inkomst, jag hade förhoppningsvis inte behövt arbeta sju veckor utan att spendera en enda peng för att ens ha råd med en sån här operation.

Jag har världens bästa föräldrar som jag alltid kan lita på och som alltid stället upp för mig vad det än är. Jag har en himla tur att jag har det. Vet inte vad jag hade gjort utan dem. Ni är de bästa föräldrarna man kan ha mamma och pappa!

YOU ARE MY VALENTINE

Vem behöver en pojkvän på Valentine´s Day när man har så otroligt fina vänner istället!? Jag är så otroligt glad att jag har så fantastiska vänner som alltid ställer upp, speciellt såna här gånger när man inte mår så bra. Vänner som springer ärenden på affären åt en, vänner som sitter i soffan hela dagen med en, trots att man själv halvsover och bara klagar, vänner som ringer/smsar/chattar krya på dig till en, vänner som kommer och håller en sällskap över natten så man inte behöver vara själv, vänner som skjutsar en till läkaren, vänner som alltid ställer upp, som alltid finns när man behöver dem (och när man inte behöver dem också för den delen hehe), i vått och torrt, lycka och smärta, no matter what they're always there for you. Sånna vänner har jag. De bästa vännerna man kan tänka sig. Vill skicka ett extra stort tack och massvis med pussar och kramar till er såhär på alla hjärtans dag. PUSS TILL ER ALLA

VALENTINE'S DAY

"the dead har arisen" ropade min värdmamma när hon hörde att jag kom upp från källaren nu på morgonen. Och ja, det är precis så det känns, men jag känner mig mer död än arisen. Var tvungen att åka akut till tandläkaren igår då allt bara blev värre. Jag kan inte sova på nätterna pga smärta, jag kan inte äta på dagarna pga smärta, jag hade svårt att prata nu imorse pga svullnad (idag ser min ena kind ut som en tennisboll, och jag kan varken öppna munnen eller stänga den helt, utan har den hela tiden i ett halvöppet tillstånd som får mig att se lite borta ut, för att inte tala om att jag dreglar hela tiden) och jag kan inte ens svälja utan att ryka till av smärta. Tandläkaren bekräftade en rejäl infektion, röntgade och bekräftade att mina visdomständer har trångt om utrymme, fick bedövning och hon gjorde rent det bästa hon kunde och sedan skar hon bort tandköttet som låg över halva tanden. Måste jag säga att det gjorde ont? Bedövning jo tjena tänkte jag, det enda jag känner är en bortdomnad läpp. Men ett par timmar senare när den försvann, då kan vi snacka om smärta, så jag var visst bedövad ändå kom jag fram till. Låg och grinade i en timme seriöst, kunde int sluta för att det gjorde så jäkla ont. Men till slut skällde jag lite på mig själv, skärpte till mig och åkte och hämtade ut min medicin istället.

På måndag ska jag få komma till en kirurg och det låter som att det här kommer sluta med att min visdomstand ryker, helst alla fyra tyckte tandläkaren. Min största skräck, anledningen till att jag alltid varit supernoga med mina tänder, aldrig haft ett hål, alltid fått beröm av tandläkaren att dom är så fina, tanken på att bokstavligen dra ut en tand ur min mun.. Jag är inte den som är så värst rädd och känslig för smärta, har en tjock fin journal på akutmottagningen hemma i Sverige som kan konstatera det (pratade med tjejerna igår om röntgen och de båda satt och gapade när jag berättade hur många olika kroppsdelar jag fått rönka, insåg själv att det var nästan hela min kropp haha!), men just tanken att dra ut en såhär stor tand, nej det får mig att rysa! Samma som det värsta skräckfilmerna jag vet är de när folk blir torterade genom att dra ut tänder, flå bort skinn, klippa av tår. Det gillar jag vekrligen inte. Något jag gillar ännu mindre är tanken på vad det här kalaset kommer att kosta! Au pair-försäkringen täcker nämligen bara upp till 200 dollar akut tandvård, resten får man betala själv, medans medicinsk vård täcks obegränsat. Men lät på min värdpappa som att det inte är dyrare än i Sverige, så är väl bara att skrapa ihop.

Just nu känner jag mig lite bättre, jag tog min medicinkur för en timme sedan så den har slagit i nu, det tar inte bort smärtan helt, men toppen av den. Däremot blir jag lite yr och illamående av mina pain killers, rejäla grejer med narkotika i, men det nästan tackar jag och tar emot i utbyte mot den smärta dom tar bort. Jag varvar mediciner med anti-bacill spolning mot infektionen och smärtan, kylpack med värmepack för svullnaden och får ju inte glömma att det är alla hjärtans dag idag. Jag har världens finaste, omtänksammaste värdfamiljen som finns. Jag älskar dem så mycket och vet inte vad jag hade gjort om de inte varit som de är. Jag har så dåligt samvete för att jag inte kan jobba utan ligger sjuk igen, var ju bara någon vecka sedan jag gjorde det sist. Men de gör verkligen allt för att jag ska bli bättre igen. Känns som jag varit sjuk jättemycket det senaste halvåret, så tycker synd om dem när jag messar up deras vardag så mycket. Så efter det här får jag inte bli sjuk nå mer! Nu känner jag mig för yr för att skriva ner, ska lägga mig ner. Ha en bra alla hjärtans dag allihopa <3

MY WHOLE BODY IS ACHING

När ens värdbarn säger: "jag sätter mig ner försiktigt i ditt knä nu Malin så det inte gör så ont", då är det fan illa med träningsvärken! Ser ut som en gammal tant när jag försöker ta mig ner för trapporna på ett någorlunda värdigt sätt, för att inte tala om hur jag känner mig när jag ska sätta mig på toaletten! Mina ben är DÖDA sen mitt pass i måndags. Men trots det, eller kanske på grund av det, tog jag min första springtur sedan jag var sjuk idag för att springa bort träningsvärken (hoppas jag) och det gick bättre än förväntat, även då det till slut var benen som sa ifrån och inte konditionen.

Har även spenderat flera timmar med att gå runt och fantisera ihop mitt drömskafferi tillsammans med Lotta idag. Jag älskar all spännande mat som finns här i USA, nu kollade vi mest på "nyttiga" saker som massa olika nötsmör, protein chosan hit och dit, superfoods, nyttigt bröd, organiskt och naturligt en sån där värld som är så intressant och spännande, och som tyvärr inte finns så stort utbud av i Sverige (och det lilla som finns är svindyrt). Så då suger det ju att man inte har ekonomin som au pair att köpa alla dessa godsaker som man are dying to try. Men det är kul att bara gå runt och kolla också, speciellt i trevligt sällskap!

Jag har inte jobbat så mycket idag, jobbade morgonen som vanligt, men sedan började jag inte förrän klockan 5 då jag hämtade A på drama klass och så jobbade jag till 6, sedan träffade jag Sarah uppe på avenyn men jag kan knappt äta nånting som måste tuggas.. Har inflammation i tandköttet vid visdomstanden (IGEN), hela munnen är svullen och gör ont, och är alldeles öm runt hela käken och ner mot halsen. Nu på kvällen är det värst, ligger med en värmepack på halva fejan nu och vill bara att det ska sluta värka. Håller tummarna att lite antiinflammatorisk ibuprofen kur ska hjälpa, har verkligen ingen lust att gå till tandläkaren här, hade hoppats att klara mig tills jag är tillbaks i Sverige igen.

Nu håller jag att googla runt på lite roliga saker att göra med mina chia-frön, men funderar på att bara släcka lampan och sova, har haft två sömnlösa nätter nu på grund av tandvärken.. Imorgon ska jag klaga av mig lite för mamma på skype och sedan träna bort alla endorfiner jag känner att jag får från smärtan med Tess, det liksom sprätter i benen på mig och känns som jag skulle kunna börja hoppa upp och ner när som helst. Så det är svårt att slappna av och somna. Men jag ska försöka! Godnatt Seattle, godmorgon Sverige

QUICK UPDATE

Eftersom jag inte bloggade igår känner jag lite press att jag måste slänga in ett kort inlägg såhär innan det är dags att släcka lampan. Jag spenderade gårdagen med att jobba, skypa med syrran, inviga mitt nya träningsschema med ett killer HIIT benpass som gör att jag knappt tar mig nerför trapporna nu, käka, duscha, hämta tjejerna på skolan, pyssla inför alla hjärtans dag med dem. Tess kom över och hade middag med oss för att säga hej då till min värdfamilj som hon spenderat ganska mycket tid med det senaste året (KAN INTE FATTA ATT DET VAR ETT ÅR SEDAN VI TRÄFFADES, fast samtidigt känns det som vi alltid känt varandra), och hon åker hem om en vecka, så nu var det dags att börja säga hej då. Vi hängde här tills det var dasg för mig att ha family meeting och sedan hoppa i sängen.

Idag har jag jobbat, åkt på yoga-klassen med Sarah, gymmat med Tess, hämtade A på skolan och åkte till kören, suttit fast i trafiken i en och en halv timme och åt middag samma tid jag egentligen skulle sagt godnatt till tjejerna, så det blev till att lägga dem sent ikväll, men det gick bra. Och nu är det dags att natta mig själv också! Imorgon ska jag dejta Lotta hela dagen är det tänkt, så vi får se om jag hinner skriva något här. Ärligt talat så har jag fullplanerade dagar resten av veckan, känns roligt!

MEET CHARLOTTE

Som de flesta städer gör här i USA slutade hela Seattle att fungera i helgen då det började snöa i lördags kväll. Det värsta var att det aldrig verkade sluta, det kom säkert en decimeter snö. Jag hängde hos Lotta hela kvällen igår, hon jobbade men hennes barn är äldre så de underhåller sig själva. Vi umgicks och åt middag, sedan skulle vi hämta hennes äldsta på fotboll, det gick bra att ta sig ner för Queen Anne-kullen, men på hemvägen var det kaos i trafiken, men vi slirade oss upp för backen och höll andan. Sedan hade vi lite snöbollskrig med hennes värdbarn. Vi kom fram till att det är mycket roligare när det snöar här än hemma i Sverige, för här uppskattar man det mer om det bara kommer snö nån dag om året, det blir mer speciellt än när man har konstant snö i flera månader. Vi drack te och spelade kort tills det var dags för mig att gå hem och lägga mig, vid ungefär samma tid som hennes värdbarn måste jag tyvärr erkänna. Ibland känner jag mig som jag blivit en gammal tant. Jag spendera en lördag kväll med att dricka te och spela kortspel och det är inte ofta jag är vaken längre än till 10, i fredags höll jag på att stupa av trötthet när jag släckte lampan halv 12.

Däremot kände jag mig idag som ett litet barn på nytt när snön fortfarande låg kvar på marken, jag textade Lotta och efter frukosten påbörjade vi bygget av Charlotte. Charlotte är en nanny. Hennes största intresse är att surfa och hennes högsta dröm är att få åka till Hawaii. Tyvärr har Charlotte börjat smälta nu ikväll då det varit plusgrader hela dagen (perfekt kramsnö för snögubbsbygge!!), men vi hoppas att hon får ett vackert after life i snögubbshimlen och fina vågor att surfa på där borta.

Resten av dagen har jag spenderat hemma hos Lotta (har jag sagt hur otroligt mycket jag ääääälskaaar att ha en av mina bästa vänner levandes bara två dörrar bort?? Jag har sån otrolig tur att jag har två bästisar så nära, en två dörrar bort och den andra bara några blocks bort!). Vi har ätit lunch, kollat på OS-repriser och spelat kort. Sanna kom över på eftermiddagen också när snön börjat smälta och hon kunde våga sig på att köra bil. Supermysigt!!

Sedan var det dags att gå hem och börja jobba, vilket jag gjort nu ikväll. Har nyss nattat tjejerna så nu ska jag spendera några timmar här framför datorn tills mina värdföräldrar kommer hem och jag kan gå ner och sova.

NOT MUCH HAPPENING

Jag vet inte vad som hände, men insåg just att jag inte bloggat sedan i onsdags?! Så försöker tänka tillbaka på vad jag har gjort. Och ärligt talat, inte mycket alltså. I torsdags gymmade jag för första gången sedan jag var sjuk förra veckan (om man inte räknar med body pump-passet jag gjorde i tisdags), efter en skype med mami. Sedan tog jag en lång promenad i kylan vi har i Seattle just nu och spenderade resten av kvällen med att frysa och jobba.

Igår fredag jobbade och gymmade jag i stort sett bara. sedan hade tjejerna gymnastik och på kvällen åkte jag och Lotta till Sanna och kollade på OS-invigningen med hennes värdföräldrar och åt Cheesecake som vi åkte ner och köpte på vägen, smask smask!

Idag var det slalom som gällde som vanligt. Det var dock riktigt kallt, så vi åkte bara fram till halv 2, sedan bar det iväg hemåt igen! Nu har vi kommit hem och jag ligger i sängen och funderar på om jag orkar hitta på något ikväll eller om jag bara ska ha en myskväll med mig själv och ta ikapp lite sömn. Lyckades somna i bilen båda vägarna idag, det brukar vara ett tecken på att jag sovit för lite.

SUPER BOWL PARADE

Idag har jag spenderat halva dagen i ett jag-fryser-så-mycket-att-jag-är-nära-till-döden-tillstånd i en folksamling på över en halv miljon människor på en gata i downtown för att få vara med om den häftiga upplevelsen att se Seattle Seahawks Super Bowl Parade. Jag hade till slut ingen känsel i mina fötter, och kommer säkert att få betala dyrt med en försämrad förkylning imorgon. Men vet ni vad. Det var så jäkla värt!! Jag fick se mina idoler, männen jag skrikit åt, hejat fram till seger, förbannat, älskat (speciellt deras armar har vi konstaterat), Seattles, om inte hela USAs eller till och med världens (!?), mest kända idrottslag just nu. THOSE GUYS I GOT TO SEE FOR REAL TODAY. Bara ett par meter ifrån. Asså känslan, skriken, glädjen, det går inte att förklara. Det var så sjukt häftigt och mäktigt. Som den idrottsperson jag är, är jag otroligt tacksam att fått vara med om det här, att fått bo i staden vilkets fotbollslag vann Super Bowl. Wow, är allt jag har att säga. Vilken upplevelse.

Resten av dagen har jag spenderat med E på fiol lektion och kvällen på Starbucks med Tess och Lottas sällskap. Jag tog faktiskt med mig kameran till paraden idag. Men insåg att den inte var laddad så batteriet dog i stort sett direkt ohc jag hatade mig själv litegrann. Men som tur var hade Lotta sin med sig, så här komme rlite bilder som hon knäppte och från kära google!