Btw, jag insåg just att jag nu på riktigt har 100 dagar kvar som au pair! Nedräknaren här på bloggen stämmer inte riktigt eftersom jag ska jobba nästan två veckor längre än vad den är inställd på. Jag kan inte fatta att imorgon är det inte längre ett tresiffrigt nummer kvar på min vistelse här. Det är ju det det har varit, alltid! Och 100 dagar känns så lite, speciellt när jag vet hur fort tiden går här, och hur fort den alltid brukar gå på vårkanten. När jag kom tillbaks hit till Seattle efter min visit i Sverige över jul och inte var sådär helt glad över att vara tillbaks, då tänkte jag såhär att det är bara januari och februari som kommer att vara tunga. I slutet av februari har jag mindre än 100 dagar kvar, det är ingenting, kommer att gå hur fort som helst. I mars fyller jag 21 och drar till Vegas, det kommer att bli hur kul som helst, och sedan kommer tiden bara att rusa förbi, jag kommer att börja planera min resemånad mer och mer, planera inför hemkomsten till Sverige, njuta av att det blir bättre och bättre väder. Jag kommer att vara tacksam den där sista tiden över att jag är tillbaks i Seattle ändå,jag kommer njuta av varenda minut med tjejerna, vilja spendera så myucket tid jag bara kan med mina vänner, vara ute och ränna och passa på att ta in Seattle innan jag inte kan göra det igen.
Nu är jag ju där, dit jag längtade att vara i slutet av december. Den här tiden som skulle gå så sakta, har gått så otroligt fort att jag inte vet vad som hände! Det känns ju skönt, att det inte var så tungt som jag oroade mig för. Men det skrämmer mig också, om den långa tiden gick så fort, hur fort kommer inte då den resterande tiden att gå, den som jag redan trodde skulle gå så fort?
De senaste dagarna har det varit en liten krock av mina känslor, en som är rädd för att det går så fort, att jag snart ska åka hem, den andra en längtan till att få komma hem igen. Jag har fått dåligt samvete de gånger en av känslorna tagit över och tänkt "hur kan jag gå och längta hem när jag har det så fantastiskt bra här!?" eller "jag vill aldrig åka härifrån och lämna det här!!". Men idag tror jag att jag återtagit kontrollen och jag har inte längre lika stor panik över det här med att det bara är 100 dagar kvar nu. Jag vet att jag kommer vara förkrossad den dagen jag ska åka, det kommer att vara så jobbigt och jag kommer känna som att jag aldrig vill åka hem. Men jag har också insett att jag kommer att överleva det. Det kommer vara svin tråkigt att säga hej då till allt och alla, men jag har massa annat att se fram emot. Jag tror att de här 100 dagarna är en perfekt tidsmängd för mig att ta åt mig av allting här en sista gång och sedan förbreda mig på att säga hej då, bryta ihop och gå vidare. Jag har börjat komma överrens med tanken på att komma hem till Sverige. Det ltåer inte lika illa som det brukade göra, jag vet att det kommer att bli bra det med.
Så nej, jag har inte panik över att det är 100 dagar kvar nu. Jag välkomnar det inte heller med öppna armar, jag längtar inte tills de 100 dagarna är över. Men jag är ok med det. Jag ska ta vara på varenda av dem. Och sedan ska jag gå vidare till nästa del av mitt liv, lämna denna del bakom men precis som mitt liv innan detta, kommer det alltid att ha en plats i mitt hjärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar