Min säng kändes så otroligt oskön och hård och bucklig och inte alls rolig förra veckan när jag spendera dygnet runt i den. Den här veckan har den känts helt fantastiskt skön. Jag är helt utpumpad på mina krafter varje kväll, men har inte lyckats ta mig ner på mitt rum förrän senare än vad jag hade velat varenda dag denna vecka. Har varit ganska fullt upp dag som kväll. Idag jobbade jag morgonen sedan tog jag en springtur i det härliga vårvädret. Svetten rann och jag ångrade att ajg inte tog shorts på mig (DE NI!!!). Men det var riktigt skönt efteråt. Jag duschade och käkade, sedan hade jag en underbar timme som jag bara slappade i sängen med datorn, ville så gärna stänga ögonlocken, men ne istället träffade jag Sarah. Vi hängde i Kerry Park (då känns det att våren är påväg när man äntligen kan sitta där igen och njuta av vår vackra stad!) tills det var dags för mig att hämta tjejerna. Stannade på skolan och lekte en timme sedan var det dags att gå hem och laga middag. Efter jag städat ihop allting hann vi spela lite spel en halvtimme innan jag började göra iordning dem för säng. Då kom min värdmamma hem och tog över så efter att ha nattat dem promenerade jag bort till Starbucks för ett försenat LCC-möte.
När jag kommer in där på Starbucks och direkt ser en grupp med tjejer i min ålder och min LCC så slår det mig. Visst jag vet att alla de är au pairer, ganska uppenbart, men jag känner inte en enda av dem. Det är säkert 10 stycken, och jag kan inte placera ett enda ansikte, komma på ett enda namn. För ett år sedan kunde jag namnen på nästan alla i min au pair-grupp. Jag hade jättemånga vänner och fick alltid gå en lång runda och krama alla och snacka lite i början av varje au pair-möte. Nu går jag direkt till mina tre vänner som är i min grupp och hänger med dem hela mötet, utan att prata med någon annan. Jag vet att det är såhär och jag vet och förstår varför också. Jag har själv valt att inte ta upp kontakten med nya au pairer. När jag kom hit 2012 ville jag lära känna alla och träffa folk hela tiden. När deras år sedan var över, de åkte hem och nya au pairer ersatte dem, då hade jag varit här så pass länge att jag hade min vardag med mina vänner och jag hade inte energi eller tid att lära känna nya. Eller rättare sagt jag ville inte lägga ner tiden och energin på det, inte igen, inte när jag inte har så lång tid kvar.
Så ja, det är mitt eget val. Men kunde ändå inte låta bli att känna lite sorgsen när jag tänkte tillbaka på den "förra" au pair-gruppen jag hade, det var en så härlig grupp! Men när samtalen sedan drar igång, det är lite kul hur samtalsämnena alltid är desamma när man är ny som au pair. Man har samma tankar, samma funderingar, känslor, problem. Jag kan inte låta bli att sucka lite inombords och tänka been there done that. Visst, jag kan absolut komma med lite goda råd om mina college-erfarenheter, jag kan verkligen förstå att du blir irriterad när dina värdföräldrar gör på det sättet (och försöka få dig att förstå att det enda sättet du kan lösa det problemet är genom att prata med dem) och jag hittar självklart till det stället och kan verkligen rekommendera det resmålet. För jag har som sagt gjort det allt. Och haft konversationer om det efteråt. Och igen. Och en gång till. För det kommer nya au pairer hela tiden, och jag har varit här så länge att jag i en värdfamilj nu är vän med den tredje generationen au pair. När jag kom hit blev jag kompis med den nuvarande au pairen, sedan med den som tog efter och nu med den som tagit efter den.
Så på det sättet känner jag mig ganska klar med au pair-livet och redo att gå vidare till nånting nytt istället för att leva på repeat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar