Som sagt har bloggningen blivit bortglömd de senaste dagarna som bestått av smärta, trötthet och sängen. Idag och igår kände jag att jag fick mig en liten breather, har mått nästintill lika bra som vanligt och det har kliat i hela kroppen att få röra på mig, helst gå till gymmet och lyfta tills jag ramlar ihop, men det fick räcka med en tiotimmars arbetsdag vilket inte var helt fel det heller! Njöt hela dagen av att få vara med tjejerna, har saknat dem i helgen och tog vara på dagen idag som är min enda arbetsdag den här veckan, för imorgon smäller det. Jag är så nervös så jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Min värdmamma frågade mig imorse vad det är jag är nervös över, att det ska göra ont eller att jag ska betala så mycket pengar eller vad. Visst, pengarna känns ju jäkligt surt men det är ändå taken care of nu och inget att göra något åt. Ont, tja, jag har haft jävligt ont den senaste tiden, speciellt slutet av förra veckan, men smärta är ändå något jag kan hantera hyfsat bra, för att inte tala om att det finns medicin för det. Vad är jag då nervös över? Det var samma sak när jag skulle fylla i papper på tandläkarbesöket, frågan var hur jag känner inför tandläkarbesök, om jag är orolig. Jag skrev att jag var det, och då kom frågan, varför. Jag visste inte riktigt vad jag skulle skriva utan krafsade ner ordet pain. Men det kändes inte riktigt rätt, skulle nog istället skrivit discomfort eller disgusting things in my mouth, lol.
Det är just tanken på att någon ska vara inne i min mun, skära ut min tand som ligger där under någonstans, alldeles bredvid mitt käkben och en stor nervtråd. Tanken på att vakna och ha massa skit i munnen men att sakna två tänder. Att det ska smaka äckligt, kännas obehagligt. Att jag ska bli dålig. Jag är nog mer rädd hur det kommer att kännas efteråt än för själva operationen. Jag har opererats förut, och själva ingreppet märker man ju inte, man bara somnar in precis som när man går och lägger sig en natt och så vaknar man inte förrän på morgonen. Förra gången jag opererade mig vaknade jag dock av mina egna skrik för att jag hade så ont, inget jag vill återuppleva.
Har i alla fall återigen sån tur och glädje att jag har så fina vänner. Madde ska kliva upp och skjutsa mig klockan sju på morgonen imorgon för jag får inte köra bil själv. Det är inte vilken vän som helst som skulle ställa upp på det på sin lediga tid. Tack till det!!! Jag håller i alla fall tummarna att jag inte ska må alltför dåligt efteråt och att allt ska gå smidigt och bra. Jag har inte googlat någonting inför det här, vilket jag själv tyckte var en bra idé då jag kan tänka mig att det finns många fina bilder som jag inte vill se före. Men jag är inställd på att vara sängliggande helgen ut och inte blogga nånting alls. Så om jag inte skriver vet ni varför. Wish me luck
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar