500 DAYS

Idag firar jag hela 500 dagar i USA!! Det är en lång tid. Det är konstigt hur det vissa dagar kan kännas som en evighet, när jag tänker tillbaks på allt jag gjort här, alla saker jag  fått se, platser jag besökt och personer jag träffat, lärt känna, blivit vän med, älskat. Oftast tänker jag inte ens på det, att jag varit här så länge, att jag inte alltid kommer att vara här utan att en dag kommer jag åka härifrån, till Sverige igen.

 Men idag tänker jag på det. Att ju längre tid jag är här, desto kortare tid är det tills jag åker härifrån. Jag firar 500 dagar i USA, som jag skrev en väldigt lång tid. Men idag är det också 137 dagar kvar tills min au pair-tid är över. Det är tvärtom en väldigt kort tid, med tanke på hur lång jag varit här.

 Jag ser mig själv som en "glaset är halvfullt"-person, och försöker att alltid se det positiva i allting. Det gör jag även idag, trots att jag insett att tiden jag har kvar är så mycket kortare än den som gått. Jag är tacksam över att jag varit här en så lång tid. Jag är också tacksam över att jag får vara kvar här ännu ett tag, även fast det inte är lika länge. När jag ser tillbaka på allt jag hunnit vara med om under den här tiden, vet jag att jag har en tid fylld avmassa äventyr och glädje framför mig. Tid är trots allt bara en illusion.


Time, as we know it, is only an illusion. We usually think of time as having three parts - Past, Present, Future. But what is the Past - only a collection of memories. We can't experience the Past, we can only remember it. And we can only remember it in the Present (furthermore, our memories are noticeably unreliable). There is no objective thing that we call the Past; it can't be measured in any way; our only contact with it is in the Present.
 And what is the Future - only a mental construct in the Present. We can't experience the Future until it "becomes" the Present. Until then it only a hope and dream. We can project what the Future may be like, but we are considerably less accurate than when we remember the Past. There is no objective thing that we call the Future; it can't be measured in any way; our only contact with it is in the Present.  That leaves us with only the Present - the ever changing Present. Time is an illusion we created to try and measure the rate of change of the Present. It's always NOW. But it's an ever changing NOW. In a effort to cope with the change, we have invented time. It's a handy mental device that helps us deal with the higher order derivatives of the rate of change. This change that we experience in the ever present Present does have a "direction." Things change in the general direction of having greater entropy. Entropy is a measure of the amount of disorder in a system. That's why when we measure time we find it restricted to one direction (unlike when we measure distance) - things are changing such that the overall system has more and more entropy.  Although the illusionary nature of time is the deep truth in this matter, it's not particularly practical. To be totally in harmony with this truth, you'd need to wear a watch that always said "now". But you'd be late for a lot of meetings....  Leigh Brasington