10 MONTHS

Ikväll går jag och lägger mig med en liten klump i magen. Har nyss kommit in efter att ha spenderat kvällen med Rebecka, som åker hem om ca 3 veckor. 3 veckor. Jag har vetat i flera månader att det är då hon kommer åka hem, den 17e juli, men ju mer det har närmat sig desto mindre har jag velat inse att det snart är dags. Har hela tiden täntk att ja men det är länge kvar, den dagen kommer, men inte än. Men nu är den faktiskt snart här. det börjar bli så lite tid kvar att man verkligen kan känna det, räkna på fingrarna hur många fler gånger vi kommer att träffas. ¨

Som vanligt pratade vi massa om livet, speciellt au pair-livet, jämförde hur det är nu efter nästan ett år jämfört med när man kom. Kom fram till detta: första månaderna som au pair, då gör man så sjukt mycket saker, man träffar nytt folk hela tiden och är busy dygnet runt. I början är det som att man är på en resa. Allt är nytt och spännande, till och med värdfamiljen och huset som man ska kalla sitt hem. Det känns verkligen som att man reser och vill upptäcka allt på det sättet man gör när man är på semester. När man har varit här så pass länge som vi har nu, då är det inte på samma sätt. Man träffar inte sina vänner varje dag, utan man gör mer vardagssaker som att gå på gymmet eller bara hänger hemma. Värdfamiljen är inte längre främmande, utan verkligen som ens familj (skulle säga något häromdan om min värdfamilj och min riktiga familj i Sverige. Men det blev såhär: Min riktiga familj och min familj i Sverige. Haha, vem är min riktiga familj egentligen? Den jag bor med eller den som finns på andra sidan jorden?) och man har verkligen sitt hem här. Det är den stora skillnaden mellan att vara en ny au pair och en "gammal", man är inte längre på en resa till USA, utan man bor här.

Anyway, jag älskar att vara med Rebecka, jag älskar Rebecka! Och därför var det verkligen med en klump i magen jag kramade henne hej då idag för jag har insett att vår tid tillsammans här håller på att rinna ut, snart åker hon hem. Det är som att min kropp inte vill inse det, men går snart inte att undvika längre. Hennes 12 månader är snart över, och jag har 11 kvar.

Men trots det är jag så sjukt glad att jag har lång tid kvar här! Eller lång och lång, i förrgår kollade jag på almanackan och insåg att det var den 25e vilket innebär att jag varit här i snart tio månader (tio månader idag för nu är det den 27e!!). Den första tanken som dök upp i mitt huvud var: MEN VA!? Det var ju alldeles nyss precis ett år kvar, vad hände med den här månader!? SHIT nu har jag BARA elva månader kvar, vad ska jag ta mig till!? Sedan kom jag på ironin i det hela, att jag tycker jag har lite tid kvar, när det är hela elva månader. Ni hör ju att jag aldrig kommer kunna känna att jag gjort fel beslut i att förlänga.

Men ja, tio månader idag sedan jag lämnade svensk mark! Måste få uttrycka mig i hur sjukt fort tiden går, även fast det är vad jag sagt sedan jag kom hit. Och som jag också sagt sedan jag kom hit är det sjukt hur sakta den ändå verkar går när man tänker tillbaka på allt jag hunnit med under dessa tio månader. När har jag någonsin besökt tre länder på tio månader? Och har nog skaffat mig fler livserfarenheter sedan jag flyttat hit än vad jag gjort senaste tre åren, och då lärde jag mig ändå väldigt mycket om livet under min gymnasietid. Har alltså lika mycket tid kvar nu, som det har gått sedan jag kom hit (plus en halv månad för att vara exakt). Åh vad jag har det bra ändå.

A frågade idag om jag inte hade velat vara en prinsessa. Jag sa nej. Och hon blev jätteförvånad och frågade varför. Och jag svarade att jag trivs så bra med mitt liv som det är, jag skulle nog inte trivas som prinsessa. Jag tror inte mitt liv skulle kunna vara bättre som prinsessa än som au pair.