THEY ARE HERE

Det känns helt overkligt att ha dem här. Men nu är dem det. Mamma, pappa, Moa, mormor och Lucas. Jag överraskade dem med att möta dem på flygplatsen fast jag sagt att jag skulle möta dem när de hoppade av lighrailen i downtown. Så underbart att få krama om allihopa, speciellt lillasyster Moa. Jag känner mig lika trött som de är, sån händelsefull dag och så mycket känslor. På ett sätt känns det som sagt helt overkligt att de är här, som att det är på låtsas. Men på ett annat sätt känns det konstigt nog så självklart. Det känns precis som vanligt igen, som att vi aldrig varit ifrån varandra. Det är en underlig känsla, och det känns konstigt att se dem gå omkring här i mitt amerikanska hus. Hur kommer det då inte se ut på lördag när vi ska gå här allihopa, både min svenska och min amerikanska familj! Jag hoppas de här dagarna går långsamt, jag vill njuta av varenda sekund!!