Fredag: Jag och Rebecka fick skjuts ner till bussen av min värdpappa kl 10 på fredags morgonen, lugn och skön busstur i regnet med WiFi på bussen. vid 1-tiden var vi framme vid gränsen, lite försenade, så vi hoppades på att ingen skulle hålla på och krångla i tullen och dra ut på tiden. Aldrig hade vi kunnat gissat att det var vi som skulle krångla och att alla skulle behöva vänta på oss!!
Vi får gå fram och visa våra pass och får några frågor om vad syftet med resan är, lite frågor om vad vi gör i USA eftersom vi inte är medborgare. Sedan kommer frågan "Are you going to meet someone in Vancouver?" Rebecka "No" Nervös som jag alltid blir av sånt här lägger jag då lite konstigt till "Well, we are going to meet people I mean like we are going to talk to people we meet." Skrattar lite nervöst i försök att vara trevlig mot den annars väldigt seriösa och sura vakten. "Sit down in that room there and an officer will come and talk to you".
Chocken när alla andra får gå tillbaks till bussen och vi, tillsammans med två killar som har med sig hur mycket baggage som helst och verkar lite konstiga, får gå in i ett rum där vi får gå till en varsin polis som ber mig lägga upp alla mina väskor på bordet (Dataväska, handväska, kabinväska) ta av mig jackan, tömma alla fickor, kolla så jag inte har några saker dolda på min kropp (han frågade till och med vad som stack ut under min tröja, well it's another shirt sa jag. Snacka om att överdriva.. Sedan började frågorna och genomgången av bokstavligen ALLA mina saker. Han tömde väskorna och gick igenom varenda sak och varenda fack. Han kollade till och med grundligt igenom mitt fack i väskan där jag hade tamponger. Förväntade mig nästan att han skulle fråga "What do you use these for?".
Och frågorna var många och ingående. Allt ifrån vad min värdfamilj hette till hur mycket semester jag får, vart jag rest någonstans, vad jag sett i Seattle, och det var ungefär där som jag började bli less och förvirrad. Vad höll han på med liksom. Jag bor i Seattle, jag har väl sett hur mycket som helst, det är mitt hem? Allt kändes bara jättekonstigt och när han började fråga om det fanns någon risk att han skulle hitta spår av knark i mina väskor med hunden, om jag testat att röka på någon gång "are you sure about that? Not even home in Sweden?", då slutade jag försöka vara trevlig. Och när han började kolla igenom min mobil och mina kort på kamerorna ("Why do you have two cameras?"), då kände jag mig riktigt arg och kränkt. Ca 15 min senare, som kändes som en timme, slutar han gå igenom min kabinväska och säger "You are welcome to put your things back in your bags and go to the bus now". Tack för den. Möttes av ett "Welcome back" av chauffören och en lika arg och skakad Rebecka, och det tog ett tag innan vi började skratta åt det!
Väl i Vancouver och framme på hostelet öppnar vi dörren till vårt rum och inser att vi har en rumskompis. Och inte vem som helst, utan en KILLE från Irland. Fml tänkte jag, mumlade fram ett "Hi, good how are you", ställde snabbt ifrån mig väskorna och gick ut med Rebecka igen. Hur ska vi kunna byta om med han där hela tiden, vad kommer han att säga när vi ska sitta där och sminka oss, fixa håret och dricka ikväll? Tänk om han vill sova! Eller om han är värsta knäppisen.. Herregud, vad är det för person som ligger i sängen kl 3 på dagen på ett hostel? Varför är han inte ute och ser stan. Vad är hans livshistoria börjar Rebecka. Spenderade de kommande timmarna med att promenera runt i Vancouver och oroa oss för att vi delade rum med en konstig irrländsk kille och att vi inte ens skulle kunna byta kläder till middagen.
Det kändes lite bättre när vi hittade Kanadas motsvarighet till Systembolagt och lagligt fick gå in och köpa hur mycket sprit vi ville! Och jag som trodde att jag inte skulle få göra det förrän jag varit 20 i ett halvår, nu fick jag göra det i förtid, yeessss!! Och att få se hur vackert Vancouver gjorde också att det kändes lite bättre. Vi promenerade till Stanley Park och tillbaks längs vattnet. Utsikten över snötäckta bergen på andra sidan var verkligen breathtaking.
När vi väl går tillbaks till vårat rum hinner vi inte mer än ställa ner våra klirrande påsar på golvet innan vår rumskompis, Seany, inleder ett samtal med "That sounds like a lot of liqour". Och 5 minuter senare var alla oroliga tankar borta, snacka om trevlig (och normal) kille! Vi satt och snackade ett bra tag medans jag och Rebecka gjorde oss i ordning för middag ute (lyckan då man får beställa ett glas vin till maten!) och sedan hämtade vi upp Johanna vid bussen och tillbaks till rummet. Slutade med att Seany bestämde sig för att följa med oss ut, han visste alla bra ställen att gå på eftersom han varit där förut, och han hade ett par kompisar han ringde. En av fördelarna med att bo på det här sättet när man är ute och reser, man träffar nytt folk, skaffar nya vänner! Vet inte hur många nya ansikten jag såg på fredagskvällen och natten, många var det och kul hade vi verkligen! Nattlivet i Vancouver var väldigt bra, högsta poäng!!
Satte mig och läste igenom Rebeckas blogginlägg (som ni kan hitta här) om vår helg medan jag väntade på att bilderna skulle läggas upp och är tvungen att ge henne beröm för att lyckas sammanfatta en så lång helg med så mycket roliga saker i ett så kort inlägg!! Och kan inte låta bli att kopiera en sak hon skrev och lägga ut det här:
Har verkligen haft en sån himla bra helg. Minns inte senast när jag skrattat så här mycket och livet känns såhär lätt. Så många roliga händelser, men kan inte ens försöka komma ihåg alla. Men ni kan få fyra
1. Det var olika flaggor på varje dörr, av alla vi kunde fått. Så fick vi Finland, grannfejd ju typ.
2. En av vår rumskompis kompis hade en tatuering Stay Swedish Bro
3. Jag tog på min irländarens skor och tyckte dom såg precis ut som Pippi Långstrumps, delen längst fram är ju alldeles för smal för att en fot ska rymmas där liksom
4. Jag tvingade en kanadensisk kille att växla mina pengar så att jag och Malin kunde spela hockeyspel inne på krogen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar