SO MUCH HAS CHANGED

Igår fyllde min lillasyster 18 år. Jag kan inte förstå att hon reda är så stor. Det var ju alldeles nyss jag själv fyllde 18 känns det som. Första besöket på krogen, ta körkortet. Det känns som en evighet sedan, samtidigt som det känns som att det var igår.

När jag fyllde 18 år var mitt liv helt annorlunda jämfört med hur det ser ut nu. Jag bodde i Sverige, gick på gymnasiet, hade inget körkort, körde moppe, hade pojkvän, spelade fotboll, umgicks med andra vänner än jag gör idag, hade en familj istället för två, visste inte vad jag skulle göra efter studenten. Jag hade en helt annan syn på livet, och jag var inte en lika glad, positiv och utåtriktad person som jag är idag.

Tiden mellan min 17års dag och 18årsdag var nog den jobbigaste perioden i mitt liv. Väldigt mörk. När jag såg på min framtid då såg den ut som jag alltid har tänkt mig så länge jag kan minnas. Jag ville vara duktig i låg- och mellanstadiet, så jag kunde få bra betyg på högstadiet, så jag kunde söka in på ett bra gymnasium, få höga betyg där så jag kunde söka in på en bra högskoleutbildning så jag kunde, utbilda mig till något fint, jobba med ett välbetalt jobb, hitta den rätte, skaffa familj, jobba, livet ut. Det är liksom så jag alltid har tänkt. När jag fyllde 18 år fanns det inte på kartan att jag inte skulle fortsätta plugga efter gymnasiet, det var självklart för mig. Jag ville inte ta ett sabbatsår, jag ville inte jobba eller göra något annat. Resa har jag alltid velat göra, men pengar till att bara resa runt ett par månader fanns inte. Jag skulle gå på universitetet, frågan var bara vilken utbildning.

Det är otroligt hur mycket jag har ändrats. Ibland undrar jag om vissa personer hemma ens skulle känna igen mig, jag är en annan Malin idag än jag var för två år sedan. Den personen mina vänner från högstadietiden tror jag är, hon finns inte längre. Visst, folk förväntar sig att man ska vara en viss person, personen man var då. Och när man förväntar sig att se det, då är det också det man ser. Vid första anblicken. Men tar man sig tid att se efter noggrannare, bortom förväntningarna, så är det ganska självklart. Ingen av oss är personerna vi var på högstadiet, inte heller längre de vi var på gymnasiet. Det går fort att förändras. Det tar längre tid att inse att personen man tror att man känner, inte längre finns där, även om hon på utsidan ser likadan ut som innan.

Var jag vill komma med allt det här som bara rann ur mig när jag började tänka tillbaka är att jag har förändrats. Varenda liten del av mig ser annorlunda ut nu jämfört med för 2 år sedan. Jag är ett bättre mig idag. Starkare. Modigare. Gladare. Bättre. Och det är jag stolt över, och glad.

Måste jag ens nämna att det var jättetråkigt att inte vara hemma och få fira henne igår? Att inte få vara med på hennes första utgång. Vara där och först supa ner henne och sedan vara där och ta hand om min lilla lillsyster så ingenting dåligt händer. Det känns så himla konstigt att inte kunna ta på mig den rollen, att vara den storasyster jag vill vara, för att jag inte är där, för att jag är här på andra sidan jordklotet. Man missar så mycket. Hon är ändå stor nu, nästintill vuxen liksom. Men ändå missar jag saker, så många saker som händer hemma som jag vill vara med om, dela med henne.

Och det gäller inte bara henne, utan alla andra hemma också. Mitt systerbarn Julia går igenom en väldigt svår period nu, jag önskar att jag var där, även om det inte finns något jag kan göra bara få ge henne en kram. Min minsta kusin Ragna var bara en liten nyfödd plutt när jag lämnade Sverige, nu ser jag foton som min morbror lägger upp på Facebook där hon står upp själv. Mina kusiner, Felix och Linus, farfar gick bort innan jul. Jag missar så mycket som händer hemma, jag finns inte där för dem. Det är jobbigt, verkligen. 

Men min värdpappa fyllde också år igår så fick fira någon i alla fall! Jag och tjejerna skrapade ihop ett stort och riktigt fint paket till honom måste jag få säga!!