Innan man åker iväg som au pair finns det tusen olika saker man oroar sig för, alltifrån pappersarbeten till ambassadbesök, flygresa, säga hej då till vänner och familj, första mötet med värdfamilj, hur året kommer vara som, om man kommer att ha hemlängtan, om man kommer trivas i värdfamiljen, om värdfamiljen kommer att tycka om en, ja säg istället vad man inte oroar sig för. En av sakerna jag inte oroade mig för var att lära känna nya personer, jag var inte ett dugg orolig över att inte få några vänner här. För det första har jag aldrig haft något problem att skaffa nya vänner. Men sedan vet alla au pairer, blivande au pairer och föredetta au pairer hur otroligt lätt det är att komma i kontakt med nya vänner i "au pair-världen" som vi kallar det.
Att vara au pair är som att leva i en egen liten bubbla, vi har vårt eget lilla samhälle med vårt egna språk (eller åtminstone våra egna uttryck osv) och våra egna oskrivna och skrivna regler. Vi befinner oss alla i samma situationer, vi har liknande problem, glädjs åt liknande saker, vi gör samma slags saker, ja mycket i våra liv är väldigt lika. Många av oss är också samma typ av personer, jag menar det finns något i oss som har tagit oss hit, något som gör att vi alla valt att bli au pairer. Och vi är så många au pairer, man träffar någon ny flera gånger i veckan. Allt det här tillsammans med många andra faktorer gör att det är så lätt att bli vänner med varandra.
En del av dessa vänner man träffar fastnar, både i minnet och i ens liv. I au pair-världen finns det en vän för alla. Du kommer alltid att hitta någon med liknande intressen, åsikter, syn på livet, humor, framtidsplaner eller något annat som gör att just ni två klickar som vänner. Vissa kommer att stå dig närmare än andra. Och det är nånstans där som mina tankar går i detta nu. Hur vissa personer kan komma en så nära och på så kort tid.
Jag vet inte vart jag vill komma med det här inlägget. Eller jo, jag vet var jag vill komma, men inte hur jag hade tänkt att komma dit med allt det här skrivandet. Så jag går direkt på saken nu. Det jag vill komma till är att jag har hittat så många fina vänner här i USA, och då har jag bara varit här två månader, jag kommer att träffa ännu fler. Och jag är så förundrad över hur nära jag har kommit en del av dessa, på så kort tid. Jag är glad och tacksam över det, över att jag har dessa vänner i mitt liv. Och jag kan inte sluta förvånas över att jag känt dem så pass kort tid, för det känns som att de alltid har funnits här. Jag kan inte heller sluta förvånas över vilken tur jag har haft som fått lära känna dessa fina personer. Tur eller ödet, jag vet inte. Men en sak vet jag, jag kommer inte att släppa dem i första taget!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar