Thanksgiving-dagen var helt fantastisk! Det var så häftigt att få uppleva en amerikans thanksgiving och allt vad det innebär, mat speciellt, men även gemenskapen. Började dagen med min vanliga springtur på morgonen, sedan åkte vi allihopa upp till ett berg/klippa på stranden som vi hikade ner för och hamnade nere vid stranden där vi gick ut och satte oss på en klippa i vattnet. Vi spenderade flera timmar där på stranden, sprang omkring och lekte på stranden och i vågorna med tjejerna. Slutade med att jag var genomblöt från topp till tå och sand överallt, solen sken och livet kändes helt fantastiskt. A lärde mig till och med att halv-hjula på stranden. Haha, var så himla kul!
Vi hikade upp för berget igen, åkte hem och duschade och sånt för att sedan fixa det sista inför maten och så var det dags för den omtalade thanksgiving-middagen! Det var jättegott, i alla fall det mesta, var inte så överförtjust i tranbärs-grejen och jag tyckte mer om vår vegetariska stuffing än den som varit i själva kalkonen. Det godaste var såklart efterätten(rna), tyckte speciellt om valnöts-pajen (pecan-pie).
Under thanksgiving, under hela veckan i San Diego, kunde jag inte låta bli att fundera mycket på livet osv. För det första hade jag mycket tid till att göra det, och för det andra vet jag inte hur jag inte skulle kunnat fundera på det med tanke på alla dessa känslor jag känt under veckan. Lycka är nog det jag känt mest och oftast. Upprymdhet. Livslust. Jag har också känt saknad. Men framförallt har jag i samband med den här högtiden känt en sån tacksamhet. Jag gick runt och kände mig så tacksam över att vara i San Diego, att vara i USA överhuvudtaget att faktiskt bo i Seattle, att ha hamnat i en så bra värdfamilj, tacksam över att de alltid är så snälla och omtänksamma, tacksam över att jag har sån fantastisk stöttande och fin familj hemma i Sverige, tacksam över mina tålmodiga älskade vänner hemma, tacksam över att jag har hittat så många nya underbara vänner här på andra sidan jorden. Jag är så otroligt tacksam över mitt liv.
Jag kunde inte skaka av mig den där känslan av att det är någon jag borde tacka, tacka för att jag får vara här, tacka för att jag har tagit mig hit, tacka för att ha gett mig det här livet. Det var då det slog mig att jag faktiskt har någon att tacka. Det är jag som lever det här livet, det är mitt liv. Det är jag som tagit mig hit där jag är idag, till San Diego, till min extra-familj i mitt extra-hem i Seattle, till andra sidan Atlanten. Det är jag som har kämpat för att komma hit, jag har gjort allting själv, varenda steg är det jag som har tagit. Mina val, mina beslut. Jag har någon att tacka för allt det här. Jag har mig själv att tacka. Mig själv. Me. Myself. I. Tack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar