Det har än så länge inte känts så hemskt jobbigt att säga hej då till nära och kära. Jag vet att min familj och släkt kommer att finnas kvar här när jag kommer hem, ett år äldre bara. Det är en annan sak att säga hej då till sina vänner. Idag har jag varit med Josef precis som så många gånger förr med den enda skillnaden att idag var sista gången vi umgicks med varandra på.. ja, hur länge då? Varken jag eller han vet vart i världen vi kommer att träffas igen, för till skillnad mot släkt och familj har varken jag eller Josef någon aning om var han kommer att vara om ett år från nu. Vem vet om och i sådana fall när vi kommer träffas igen? Och likadant är det med mina andra vänner som jag har sagt och ska säga hej då till, det är omöjligt att veta om det är ett "hej då, vi kanske aldrig mer ses igen" eller ett "hej då, men vi ses om ett år". Självklart tror jag att jag kommer träffa alla igen, nån gång. Frågan är bara när. Och det är den ovissheten som gör det så mycket jobbigare att säga hej då till sina vänner.
3 år har gått så fort och ändå har så mycket hunnit hända
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar