SÖNDAGSEFTERMIDDAGEN

Här kommer ett inlägg om min galna söndag, ja den var galen på många sätt och vis. Var redan ute sent i tid när jag gick till bussen (pga att mina favoritjeans gick sönder, kul.. så fick byta om och hålla på), och just idag bestämde sig bussen för att vara tidig, så jag missade den precis. Eftersom det var söndag och bussarna går mer sällan då, och jag hade ingen aning om när nästa buss gick och var stressad eftersom jag hade en annan buss att passa som skulle gå från downtown till Seattle bestämde jag mig för att gå/halv springa ner till downtown i hopp om att det skulle gå fortare. Det skulle det kanske kunnat ha gjort, om det inte var för att jag tog fel väg och blev lite vilsen.

Eller vilsen och vilse, jag visste vart jag skulle och hur jag skulle ta mig dit, men visste inte vart jag var, så det resulterade i en omväg som gjorde att jag missade bussen från Seattle till Redmond med 5 minuter. Paniken, ilskan, besvikelsen i rösten när jag pratade med Rebecka och insåg att vi kanske inte skulle få hoppa fallskärm för att jag klantat till mig och missat bussen, det var inte kul. Nästa buss gick nämligen inte förrän 30 minuter senare, 20 över 2, och vi hade planerat att åka från Redmond kvart över 2.

Jag ringde till Snohomish, stället där vi skulle göra skydivingen, och sa att vi skulle bli sena. De sa att lite sen gjorde ingenting, men blev vi mycket sena skulle vi inte få hoppa. Åh, vad jag mådde dåligt över mig själv då, att jag klantat till mig så! Vi var helt inställda på att vi inte skulle hinna, men vi sa att vi åker dit ändå, bättre att försöka än att ge upp och om vi inte hinner så sätter vi oss på en restaurang och tröstäter tills vi spyr.

Bussen kom ett par minuter sen, jag hoppade på den samtidigt som Rebecka åkte mot Seattle för att hitta ett ställe närmare än bussplatsen i Redmond att hämta upp mig på, allt för att komma iväg så fort som möjligt för att hinna till skydivingen. Vi lyckades hitta en plats där jag hoppade av, mitt i en fyrvägskorsning på en jättestor väg. (Nu i efterhand inser jag att vi hade aldrig hunnit om inte Rebecka hade plockat upp mig här istället för i Redmond) Adrenalin i kroppen och inga bilar i närheten, sprang jag mitt över korsningen med telefonen i högsta hugg för att hitta till Rebecka i bilen. Det var galet, måste ha sett väldigt underhållande ut!

Kastade mig in i bilen och Rebecka tryckte gasen i botten! Enligt GPSen skulle vi vara framme 3.30, alltså bara 15 minuter sen. Det var mycket bättre än vad vi någonsin hade kunnat hoppas på. Bilresan dit var hemsk, vi velade fram och tillbaka om vi skulle hinna eller inte, om vi skulle grina eller skratta. Och vi försökte vara inställda på att vi inte skulle få hoppa.

Men vi kom fram strax efter halv 4, sprang från bilen och med andan i halsen och tårar i ögonen frågade personalen om vi var för sena, om vi inte skulle få hoppa nu. Men det fick vi! Vi var sena, men fick skynda oss med allt som skulle göras innan, som tur var så började förberedelserna klockan 4 och inte själva hoppet.

Vi fick fylla i en massa papper och skriva under att vi förstod allt. Bokstavligen talat, vi skrev under vår egen död. Det var så sjukt, det stod verkligen rakt ut saker som:
"Our staff is human and our equipment has been designed by humans, humans can do mistakes that can result in your injury or death."
"Jumping out of an airplane is a very dangerous thing to do"
"We do not guarantee..... anything"
"And we absolutely do not guarantee that you wont get hurt or killed skydiving"
osv osv, flera a4 med samma saker

Skriver om själva hoppet och allt tillhörande det i ett eget inlägg, blir så hemskt långt det här annars.

När allt var över, på alltför kort tid, åkte vi runt ett tag och kikade i närområdet innan vi hämtade ut våra videosar och åkt hem till Redmond där vi åt middag på Red Robin, snacka om god hamburgare! Hoppade hur som helst på bussen som skulle ta mig från Redmond till Seattle. För att göra en lång historia kort:

Jag missade hållplatsen helt eller något, för helt plötsligt hade bussen sitt sista stopp och jag befann mig låångt norr om downtown på en övergiven gata sent på kvällen. Lyckat Malin, lyckat! Som tur är så har jag så snälla värdföräldrar vars ord ekade i mitt huvud "if you ever find yourself in an inconvenient situation or are lost or if it's late at night and you need a ride home, just call us and we will pick you up". Kunde inte ha varit i större behov av  deras hjälp just då. Ringde min värdmamma som åkte och hämtade upp mig direkt! Så himla snällt. Försökte stå där på den övergivna gatan på kvällen och spela tuff, men det var svårt för det var ganska läskigt. Som tur var så var den verkligen övergiven, hade varit värre om det varit massa uteliggare eller fyllon där.

Väl hemma var jag helt utmattad av en dag med så många äventyr, spännande och adrenalingivande händelser. Men jag kunde inte somna. Låg klarvaken och kollade på videon från skydivingen om och om igen. Satt mig till och med och redigarade den så den blev betydligt kortare och i ett uppladdningsbart tillstånd här på bloggen och på Facebook. Klockan hann bli mycket och jag skulle upp klockan 7 på måndagsmorgonen och jobba.  Nu sitter jag här på måndagskvällen och jobbar fortfarande, är helt slut nu. Men gårdagen lever fortfarande kvar, och tack vare videon kommer den alltid göra det. Lägger upp den här snart!