TANKAR OM ATT UTVECKLAS

Jag kunde inte riktigt somna om när jag vaknade första gången vid 7 på morgonen idag, det var så mycket tankar i mitt huvud. Jag är alltid nervös före en match. Men den här gången var det annorlunda. Jag var nervös, men ändå var jag så lugn. Jag skulle åka tillsammans med en annan spelare från laget, Matt heter han och han skulle hämta upp mig här hemma 9 am. Jag skulle alltså åka med en främmande kille till en fotbollsplan som jag inte hade nån aning om var den låg och spela en match med ett lag jag aldrig träffat förut, ett amerikanskt soccer team som jag gissade inte alls skulle vara som att spela hemma i Sverige. Och det hade jag rätt i!

Så, det var väl inte så konstigt att jag nervös, men det var konstigt att jag inte var mer nervös. Det var konstigt att det var så lätt att gå och sätta sig i bilen med Matt och snacka på som ingenting, komma till planen och hälsa på de andra i laget och ställa mig i målet och värma upp, det kändes precis som vanligt. Jag var inte längre så nervös, jag var ju äntligen på fotbollsplanen igen. 

Just då var det inte så konstigt att jag inte längre kände någon nervositet, att jag bara kände mig glad och självsäker och som om jag var "hemma" igen. Men nu i efterhand har jag funderat. Skulle jag ha varit i samma sits för 3-4 år sedan skulle jag inte alls känt likadant. Jag hade varit så nervös att jag skulle haft ont i magen, jag skulle inte känt mig ett dugg självsäker, snarare tvärtom, jag skulle ha önskat att jag inte var där. 

Det är otroligt hur mycket jag har förändrats. Hur mycket modigare jag har blivit, hur mycket mitt självförtroende och min självkänsla har växt. Idag är jag säker på mig själv, jag vet vad jag är bra på, var mina gränser går, vad jag klarar av och jag vågar framför allt ta för mig och att prova nya saker. Jag är en helt annan person, både på och utanför planen idag än vad jag var för ett par år sedan. 

Det är väl inte så konstigt, alla förändras, men jag har nog inte insett verkligen hur mycket jag har utvecklats som både person och fotbollsspelare. Och det har inte riktigt fått sig någon chans att visa det förrän här och nu. Hemma är det svårt att ändra på den man är. Där har man alltid varit på ett visst sätt, alla har en förväntning på hur man är som person, men man förändras, men det gör inte förväntningarna. Därför är det svårt att visa att man har blivit någon annan, när alla tror att man fortfarande är samma person. Här är det lätt. Ingen känner mig, alltså kan jag vara precis vem jag vill och hur jag vill, och då är det såklart den jag blir  här.

För många, mig självinräknad, är en av förhoppningarna om det här året att man ska förändras och utvecklas, skaffa sig livserfarenhet och förbättra sitt självförtroende. Det är något som man nästan blir lovad med tanke på vilket stort steg det är att flytta såhär till ett annat land. Vi kommer alla att komma hem som andra personer och gjort en enorm personlig utveckling. Men jag har redan gjort en sån utveckling, det gjorde jag under mina 3 år på Räddningsgymnasiet. Jag skulle kunna gå in så djupt på hur den skolan förändrade mig, men jag nöjer mig med att säga att den gjorde det. Den gav mig verktygen till att bli ett bättre jag, men det var jag själv som gjorde mig till den jag är nu. Och jag är så glad över att jag utvecklats så mycket och tagit mig hit idag.

Idag insåg jag verkligen allt det här, då jag i en situation beter mig så annorlunda det bara går mot för hur jag skulle ha gjort för ett par år sedan. Och jag vet inte hur det blev att jag skrev det här inlägget, det bara blev så och jag har helt babblat bort fotbollen, som var vad jag började skriva om. Så får göra ett nytt inlägg om det.Vill bara skriva ner mina tankar nu, och mina förväntningar på att känna likadant om ett år från nu. Att då känna att jag har utvecklats ännu mer från det här, att igen se tillbaka på en situation och inse hur annorlunda jag blivit. Men jag lever i nuet, och mitt nu är ett nytt inlägg om min dag idag...